Älskad

TVÅ

Caitlin drog upp dörren till ladan och kisade ut mot en värld täckt av snö. Vitt solsken återkastades från allt. Hon förde handen till ögonen och kände en smärta hon aldrig känt förut: ögonen gjorde fruktansvärt ont.

Caleb steg ut vid hennes sida samtidigt som han lindade nacke och armar i ett tunt, genomskinligt material som nästan såg ut som plastfolie men tycktes försvinna in i huden när han lagt på det. Hon kunde inte ens se att det var där.

”Vad är det där?”

”Hudfolie”, sa han, med sänkt blick och lindade folien igen och igen runt armar och axlar. ”Det är tack vare den vi kan vara ute i solsken. Utan den skulle huden fatta eld.” Han såg granskande på henne. ”Du behöver den inte – inte än.”

”Hur vet du det?”, frågade hon.

”Tro mig”, sa han med ett brett grin. ”Det skulle du veta själv i sådana fall”.

Han stoppade handen i fickan och drog fram en liten flaska ögondroppar, lutade sig bakåt och droppade i varje öga. Sedan vände han sig och såg på henne.

Det måste ha varit uppenbart att hon hade ont i ögonen, för han lade försiktigt en hand på hennes panna.

”Luta huvudet bakåt”, sa han.

Hon lutades sig.

”Öppna ögonen”, sa han.

När hon gjorde det sträckte han sig fram med flaskan och klämde ut en droppe i var öga.

Det stack något vansinnigt i ögonen, och hon slöt dem och lutade sig fram med huvudet.

”Aj”, sa hon och gned sig i ögonen. ”Om du är arg på mig av någon anledning så kan du väl säga det istället.”

Han flinade. ”Förlåt. Det bränner till att börja med, men man vänjer sig. Känsligheten försvinner efter några sekunder.”

Hon blinkade till och gned sig i ögonen. Till sist såg hon upp och ögonen kändes bra igen. Han hade rätt: all smärta var borta.

”De flesta av oss håller oss ändå inne under de ljusa timmarna om vi inte tvingas till annat. Vi är svagare dagtid. Men ibland måste vi.”

Han såg på henne.

”Hans skola”, sa han. ”Ligger den långt härifrån?”

”Bara en kort promenad”, sa hon och tog hans arm och ledde honom bort över det snöiga fältet. ”Oakville High. Det var min skola också, fram till för ett par veckor sedan. Någon av mina vänner bara måste veta var han är.”

*

Oakville High såg ut precis som Caitlin mindes. Det var overkligt att vara tillbaks här uppe. När hon såg skolan kändes det som om hon bara tagit en kort semester, och att livet nu var tillbaka till det vanliga. Hon lät sig till och med tro att de senaste veckornas händelser bara varit en galen dröm. Hon fantiserade att allt var precis som vanligt igen, precis som förr. Det kändes bra.

Men när hon tittade åt sidan och såg Caleb stå där bredvid visste hon att inget var som vanligt. Om någonting kunde kännas mer overkligt än att komma tillbaka hit så var det att komma tillbaka tillsammans med Caleb. Hon skulle gå in i sin gamla skola med den här ursnygge mannen vid sidan – en bra bit över en och åttio i längden, och med breda, kraftiga axlar, helt klädd i svart och med lädertrenchcoatens höga krage runt nacken under det halvlånga håret. Han såg ut som om han just stigit ut från omslaget till en populär veckotidning för tonårstjejer.

Caitlin kunde föreställa sig reaktionerna när de andra tjejerna såg henne med honom. Hon log åt tanken. Hon hade aldrig varit särskilt populär, och killar hade aldrig gett henne någon särskild uppmärksamhet. Hon var inte impopulär – några bra vänner hade hon trots allt – men hon var knappast i centrum av poppisgänget heller. Hon tänkte att hon väl befann sig någonstans i mitten. Men trots det så mindes hon hur det var att känna sig bortstött av vissa av de mer populära tjejerna, de som alla tycktes gå tillsammans i korridorerna med näsan i vädret och utan att ens se på någon som de inte tyckte var lika perfekta som de själva. Men nu skulle de kanske lägga märke till något.

Caitlin och Caleb gick uppför trapporna och genom skolans breda dubbeldörrar. Caitlin sneglade på den stora klockan: 8:30. Perfekt. Den första lektionen skulle snart ringa ut och korridorerna skulle när som helst fyllas av folk. Det skulle göra dem mindre iögonfallande. Hon skulle inte behöva bekymra sig om några säkerhetsvakter eller passerkort.

Som på en given signal ringde klockan, och på bara några sekunder började korridorerna fyllas av folk.

Oakville var bra på det sättet att den skiljde sig på alla sätt från hennes high school i New York City. Här fanns det gott om utrymme att röra sig, till och med när korridorerna var fulla. Stora glasfönster satt längs väggarna och släppte in himmel och ljus, och överallt såg man träd. Det var nästan tillräckligt för att få henne att sakna stället. Nästan.

Hon hade fått nog av skolan. Tekniskt sett var hon bara några veckor från examen. Men hon kände att hon lärt sig mer de senaste veckorna än vad hon någonsin skulle göra om hon satt kvar i skolbänken några månader till och fick sitt diplom. Hon älskade att lära men var lika så glad om hon aldrig behövde komma tillbaka.

När hon gick längs korridoren spanade Caitlin efter bekanta ansikten. De passerade mest första och andraårsstudenter och hon såg ingen från sin egen äldre klass. Men när de gick förbi förvånades hon över reaktionen i alla tjejers ansikten: varenda tjej bokstavligen stirrade på Caleb. Inte en enda försökte dölja det, eller kunde ens titta åt sidan. Det var helt otroligt. Det var som om hon gått genom korridoren med Justin Bieber.

Caitlin vände sig om och såg att alla tjejer stannat till, fortfarande stirrande. Många viskade till varandra.

Hon tittade på Caleb och undrade om han märkte något. Om han gjort det så visade han i alla fall inga tecken på det, och helt säkert var att han inte tycktes bry sig.

”Caitlin?”, hördes en chockad röst.

Caitlin vände sig om och såg Luisa stå där, en tjejerna hon varit kompis med innan de flyttade.

”Men oj!”, fortsatte Luisa upphetsat och slog ut armarna för en kram. Innan Caitlin hann reagera hade Luisa omfamnat henne. Caitlin kramade tillbaks. Det kändes bra att se ett bekant ansikte.

”Vad blev det av dig?”, frågade Luisa och pratade fort som alltid, med en antydan till spansk brytning eftersom hon bara några år tidigare flyttat dit från Puerto Rico. ”Nu är jag förvirrad! Jag trodde du flyttat!? Jag messade, men du svarade aldrig—”.

”Jag är verkligen ledsen”, sa Caitlin. ”Jag tappade min mobil och har inte varit i närheten av någon dator, och—”

Luisa lyssnade inte. Hon hade just lagt märke till Caleb och hon stirrade, som hypnotiserad. Hon stod där med öppen mun.

”Vem är din vän?”, frågade hon till sist, nästan viskande. Caitlin log: hon hade aldrig sett Luisa så förvirrad.

”Luisa, det här är Caleb”, sa Caitlin.

”Trevligt att råkas”, sa Caleb och log ned mot henne och sträckte ut handen.

Luisa bara fortsatte stirra. Hon sträckte långsamt fram handen, som i ett töcken, uppenbarligen för chockad för att säga något. Hon tittade på Caitlin, utan att riktigt förstå hur hon lyckats fånga en kille som han. Hon såg på Caitlin på ett nytt sätt, nästan som om hon inte visste vem hon var.

”Uh…”, började Luisa storögt, ”uh… var… liksom… träffades ni två?”

Caitlin lekte för en sekund med tanken på vad hon skulle svara. Hon kunde ju berätta allt för Luisa. Men hon log åt tanken. Det skulle inte fungera.

”Vi träffades… efter en konsert”, sa Caitlin.

Det var i alla fall delvis sant.

”Wow, vilken konsert?” Inne i stan? Black Eyed Peas!?”, kom det, som en stormflod av frågor. ”Jag är så avundsjuk! Jag skulle mörda för att få se dem!”

Caitlin log åt tanken på Caleb på en rockkonsert. Hon hade på något sätt svårt att föreställa sig honom där.

”Hm… inte exakt”, sa Caitlin. ”Luisa, lyssna nu. Ledsen att jag avbryter, men jag har inte så mycket tid. Jag måste få veta vart Sam har tagit vägen. Har du sett honom?”

”Självklart. Det gjorde väl alla. Han kom tillbaka hit förra veckan. Han såg underlig ut. Jag frågade var du var och vad det var med honom, men han sa inget. Förmodligen slaggar han väl över i den där tomma ladan han gillar.”

”Det gör han inte”, svarade Caitlin. ”Vi var just där.”

”Verkligen? Trist. Men jag vet inte. Han är ju andraringare, så våra vägar korsas ju inte så ofta. Har du försökt messa honom? Han är jämt på Facebook.”

”Jag har inte haft min mobil—”, började Caitlin.

”Ta min då”, avbröt Luisa och tryckte mobilen i handen på Caitlin innan hon ens avslutat meningen.

”Facebook är öppet redan. Logga in bara och skicka ett mess till honom.”

Självklart, tänkte Caitlin. Varför tänkte jag inte på det?

Caitlin loggade in, skrev Sams namn i sökrutan, fick fram hans profil och klickade på meddelande. Hon tvekade, osäker på vad hon skulle skriva egentligen. Sedan textad hon: ”Sam. Det är jag. Jag är vid ladan. Kom dit. ASAP.”

Hon klickade på sänd och gav telefonen tillbaks till Luisa.

Caitlin hörde ett oväsen och vände sig om.

Ett gäng av skolans mest populära äldre tjejer kom genom korridoren, på väg rakt mot dem. De viskade till varandra. Alla såg på Caleb.

För första gången kände Caitlin en ny känsla forsa fram. Svartsjuka. Hon kunde se i de där tjejernas ögon att de, som aldrig ens lagt märkte till henne förr, skulle älska att sno åt sig Caleb. Det var tjejer som styrde vilken kille som helst på skolan, vem de än önskade. Oavsett om han redan hade en flickvän. Det enda man kunde hoppas var att de inte skulle ta sikte på ens egen kille.

Och stirrade de alla på Caleb.

Caitlin hoppades och bad att Caleb skulle vara immun mot dem. Att han fortfarande skulle gilla henne. Men när hon tänkte närmare på det så kunde hon inte begripa varför han egentligen skulle göra det. Hon var så vanlig. Varför skulle han hålla sig till henne, när tjejer som de där skulle dö för att få honom?

Caitlin bad tyst att tjejerna bara skulle gå förbi. Bara denna enda gång.

Men naturligtvis gjorde de inte det. Hennes hjärta bultade när hela gänget vände och styrde stegen rätt mot dem.

”Men hej Caitlin”, sa en av tjejerna, med falskt vänlig röst.

Tiffany. Lång, med rakt, blont hår, blå ögon och trådsmal. Klädd från topp till tå i designerkläder. ”Vem är din vän där?”

Caitlin visste inte vad hon skulle säga. Tiffany och hennes vänner hade aldrig ödslat någon tid på henne. De hade inte ens sett åt hennes håll. Hon chockades över att de ens visste vad hon hette och att hon existerade. Och nu inledde de ett samtal. Caitlin visste naturligtvis att det inte hade något med henne att göra. De ville ha Caleb. Tillräckligt mycket för att de skulle ödmjuka sig till att tala med henne.

Det bådade inte gott.

Caleb måste ha anat hennes oro, för han tog ett steg närmare henne och lade en arm om hennes axel.

Caitlin hade aldrig varit så tacksam för en gest i hela sitt liv. Med nytt självförtroende återfick hon också styrkan att tala.

”Caleb”, svarade hon.

”Så vad gör ni, typ, här egentligen?”, frågade en annan tjej. Bunny. Hon var en kopia av Tiffany, men brunett. ”Jag trodde att du liksom flyttat eller nått.”

”Ja, men jag är tillbaka”, svarade Caitlin.

”Så är du, typ, också ny här”, frågade Tiffany Caleb. Går du i tredje?”

Caleb log. ”Jag är ny här, det stämmer”, svarade han kryptiskt.

Tiffanys ögon lyste upp, då hon tänkte att det betydde att han var ny på deras skola. ”Bra”, sa hon. ”Det är typ fest i kväll, om du vill komma. Det är hemma hos mig. Det är bara för några få nära vänner, men vi vill jättegärna att du kommer. Och… eh… du också, antar jag”, sa Tiffany, med blicken över huvudet på Caitlin.

Caitlin kände ilskan strömma till inom sig.

”Tack för inbjudan damer”, sa Caleb, ”men tyvärr måste jag meddela att Caitlin och jag redan har en viktig träff ikväll.”

Caitlin kände hjärtat svälla i bröstet.

Seger.

Hon hade aldrig upplevt en sådan känsla av upprättelse som när hon nu såg deras miner falla ihop, som dominobrickor.

Tjejerna vände upp näsorna och slank iväg.

Caitlin, Caleb och Luisa stod kvar, för sig själva.

”Wow!”, sa Luisa. ”De där tjejerna har aldrig ödslat tid så där på någon förut, och ännu mindre bjudit in någon.”

”Jag vet”, sa Caitlin, fortfarande rusig av alltsammans.

”Caitlin!”, sa Luisa plötsligt och sträckte sig fram och grep tag i hennes arm. ”Jag kom just ihåg. Susan. Hon sa något om Sam. Förra veckan. Att han var med Colemans. Förlåt, jag kom just på det nu. Det kanske är någon hjälp?”

Colemans. Självklart. Där var han naturligtvis.

”Och dessutom”, fortsatte Luisa brådskande, ”vi skall ses allihop ikväll på Franks. Du måste bara komma! Vi saknar dig så mycket. Och ta med Caleb naturligtvis. Det blir världens fest. Halva klassen skall dit. Du måste komma.”

”Tja… Jag vet inte—”

Klockan ringde in.

”Jag måste rusa! Det är så kul att du är tillbaka. Älskar dig. Ring mig. Hej!”, sa Luisa, vinkade till Caleb och vände om och försvann bort i korridoren.

Caitlin lät tankarna vandra och föreställde sig själv, tillbaks i sitt gamla liv. Tillsammans med alla vänner, på fester, i en vanlig skola, och snart med examen. Hon gillade den känslan. För ett ögonblick försökte hon verkligen trycka bort alla den senaste veckans händelser ur sinnet. Hon föreställde sig att inget ont någonsin hänt.

Men så tittade hon bort och såg Caleb, och verkligheten kom forsande tillbaka. Hennes liv hade ändrats för alltid. Och det skulle aldrig ändras tillbaka. Hon var helt enkelt tvungen att acceptera det.

För att inte tala om att hon dödat någon, och att polisen letade efter henne. Eller att det bara var en tidsfråga innan de tog fast henne, någonstans. Eller det faktum att ett helt folk av vampyrer var ute efter att döda henne. Eller att det svärd som hon letade efter kunde rädda många människors liv.

Livet var definitivt inte vad det en gång varit, och skulle aldrig bli det igen. Hon fick helt enkelt lov att ta till sig sin nya verklighet som den var.

Caitlin lade sin hand i Calebs arm och ledde honom mot ytterdörrarna. Colemans. Hon visste var de bodde, och det var rimligt att Sam höll till där. Om han nu inte var i skolan så var han förmodligen där. Det var dit de måste gå härnäst.

När de gick ut genom dörrarna och i den friska luften häpnade hon över hur bra det kändes att gå bort från den här skolan – och den här gången för alltid.

*

Caitlin och Caleb gick över Colemans tomt och snön i gräset knarrade under deras steg. Huset var inget särskilt i sig – en enkel ranchbyggnad vid sidan av vägen. Men på baksidan, en bra bit bort vid slutet av tomten fanns en lada. Caitlin såg alla slitna pickup-bilar som utan ordning parkerats på gräsmattan och kunde också se fotspår i isen och snön och att en hel del trafik gått bort till ladan.

Det var vad ungdomar gjorde i Oakville – de hängde tillsammans i varandras lador. Oakville var lika mycket landet som det var en förort, och det gav möjligheten att hålla till i en byggnad som var tillräckligt långt från föräldrarna för att det inte skulle veta eller bry sig om vad de hade för sig. Det var betydligt bättre än att hålla till i någons källare. Föräldrarna kunde inte höra ett ljud. Och man hade egen ingång. Och utgång.

Caitlin tog ett djupt andetag, gick upp till ladan och drog upp den tunga trädörren. Det första som slog henne var doften. Hasch. Stora moln av det hängde i luften.

Den doften, och så blandad med avslagen öl. Och alltför mycket av det.

Och vad som därefter slog henne – starkare än allt det andra – var doften av djur. Hon hade aldrig förr haft så skarpa sinnen. Chocken av djurets närvaro rusade genom hennes sinnen, som om hon just sniffat ammoniak.

Hon tittade till höger och zoomade in. Där, i hörnet, satt en stor Rottweiler. Den reste sig långsamt, stirrade på henne och morrade – ett dovt, mullrande ljud från strupen. Det var Butch. Nu mindes hon. Colemans otäcka Rottweiler. Som om Colemans egentligen behövde en elak Rottweiler för att förstärka bilden av sig själva som odjur.

Colemans hade alltid inneburit dåliga nyheter. Tre bröder – sjutton, femton och tretton år gamla – och på något sätt hade Sam blivit vän med mellanbrodern, Gabe. Den ene av dem var värre än den andre. Pappan hade försvunnit för länge sedan, och ingen kunde säga vart. Mamman var aldrig där. De mer eller mindre uppfostrade sig själva. Trots åldern var de jämt på fyllan eller stenade, och oftare borta från skolan än på plats.

Caitlin upprördes över att Sam umgicks med dem. Det kunde inte komma något bra av det.

Musik spelade i bakgrunden. Pink Floyd. Wish You Were Here.

Det kunde man ju väntat sig, tänkte Caitlin.

Det var mörkt därinne, särskilt sedan man just kommit in från den klara dagen därute, och det tog flera sekunder innan ögonen anpassade sig.

Där var han. Sam. I mitten av en nersutten soffa och omgiven av ett dussintal grabbar. Gabe på den ena sidan och Brock på den andra.

Sam satt hopkurad över en haschbong. Han hade just slutat dra in, ställde ned den, lutade sig tillbaka, drog in luft och höll andan, alltför länge. Så andades han ut.

Gabe petade på honom och han såg upp. Han stirrade på Caitlin genom haschdimmorna. Ögonen var blodsprängda.

Caitlin kände hur det gjorde ont i henne, långt in i magen. Hon var inte bara besviken. Hon kände att det var hennes fel alltsammans. Hon tänkte tillbaks till när de sett varandra senast, i New York, och deras gräl. ”Stick bara!”, hade hon skrikit. Varför hade hon varit så hård? Varför hade hon inte fått en chans att ta det tillbaka?

Nu var det försent. Om hon valt andra ord, då hade saker kanske varit annorlunda nu.

Men hon kände också en våg av ilska. Ilska mot Colemans, ilska mot alla dessa pojkar som inte gjorde annat med sina liv än att sitta och hänga på de där slitna sofforna, stolarna och höbalarna och dricka och röka. De var fria att välja att inte göra något av sina liv. Men de hade ingen rätt att dra in Sam i det. Han var bättre än dem. Han hade bara inte haft någon som visat vägen. Ingen fadersfigur och ingen vänlighet från deras mor. Han var en bra kille, och hon visste att han just nu kunde vara bäst i klassen, om han bara haft ett hem som var någorlunda stabilt. Men någonstans hade det hunnit bli försent. Han hade helt enkelt slutat bry sig.

Hon gick flera steg närmare. ”Sam?”, frågade hon.

Han bara stirrade tillbaks, utan att säga ett ord.

Det var svårt att läsa den där blicken. Var det drogerna? Låtsades han att han inte brydde sig? Eller brydde han sig verkligen inte?

Den apatiska blicken var det som gjorde mest ont i henne. Hon hade förväntat sig att han skulle bli glad att se henne, att han skulle ta sig upp och ge henne en kram. Inte det här. Han tycktes inte ens bry sig. Som om hon var en främling. Spelade han bara tuff inför sina vänner? Eller hade hon verkligen lyckats förstöra saker på allvar den här gången?

Det gick flera sekunder och till sist tittade han bort och lämnade över bongen till sina vänner, utan att se på henne.

”Sam!”, sa hon, högre nu och med ansiktet rött av ilska. ”Jag talar med dig!”

Hon hörde fnissandet från hans bekanta och kände ilska skölja upp som vågor i kroppen. Hon började känna något annat. En djurisk instinkt. Vreden i henne steg till en punkt där den nästan var utom kontroll, och hon var rädd för att hon snart skulle passera en gräns. Det var inte mänskligt längre. Det var att bli ett djur.

Pojkarna var stora, men kraften som strömmade i hennes ådror gjorde det klart att hon klarade vem som helst av dem i en handvändning. Hon hade svårt att kontrollera ilskan och hoppades att hon var tillräckligt stark för att hålla igen.

Rottweilern morrade nu allt högre, samtidigt som den började gå långsamt mot henne. Det var som om den kände att någonting var på väg.

Hon kände en vänlig hand på axeln. Caleb. Han var fortfarande där. Han måste ha känt hennes ilska stiga, den djuriska instinkt som de delade. Han försökte lugna henne, tala om att hon måste ta kontroll över sig själv, inte tappa greppet. Hans närvaro lugnade henne. Men det var inte lätt.

Sam vände sig till sist och såg på henne. Han hade trots i blicken. Han var fortfarande arg. Det var solklart.

”Vad vill du egentligen?”, snäste han.

”Varför är du inte i skolan?”, var det först hon hörde sig själv säga. Hon var inte helt säker på varför hon sagt just det, inte minst med tanke på allt annat hon ville fråga honom om. Men modersinstinkten i henne tog över. Och det var vad som kom över läpparna.

Mer fnitter runtom. Hon blev argare.

”Vad bryr väl du dig om det?”, sa han. ”Du sa ju åt mig att sticka.”

”Jag är ledsen för det”, sa hon. ”Det var inget jag menade.”

Hon var glad över att ha fått chansen att säga det.

Men det tycktes inte påverka honom. Han bara stirrade.

”Sam, jag måste få prata med dig. I enrum”, sa hon.

Hon ville få bort honom från den där miljön, ut i friska luften, där de var själva och verkligen kunde tala. Det var inte bara att hon ville få höra om deras pappa. Hon ville få prata med honom, som de brukade. Och få berätta om vad som hänt deras mamma. Försiktigt.

Men det skulle inte bli av. Hon såg det nu. Saker var på väg att gå illa. Hon kände hur energin i den där ladan var alltför mörk. För våldsam. Hon kände hur hon höll på att tappa kontrollen. Trots Calebs hand kunde hon bara inte hindra vad som kom över henne.

”Jag sitter bra här, tack”, sa Sam.

Hon hörde ännu mer fnissande från hans kompisar.

”Varför slappnar du inte av lite?”, sa en av grabbarna till henne. ”Du är så överspänd. Kom och sätt dig. Ta dig ett bloss.”

Han höll ut bongen mot henne.

Hon vände sig och såg på honom.

”Den där bongen kan du ta och köra upp i röven”, hörde hon sig själv säga, mellan sammanbitna tänder.

En kör av hån hördes från pojkarna. ”Oj, oj, hon bits!”, ropade en av dem.

Killen som erbjudit bongen, en stor, muskulös grabb som hon visste hade sparkats från fotbollslaget, blev högröd i ansiktet.

”Vad sa du just till mig, slyna?”, sa han, nu upprätt.

Hon tittade upp. Han var betydligt större än hon mindes, minst en och nittiofem. Hon kände Calebs grepp om hennes axel hårdna. Hon visste inte om det var för att han envisades med att lugna henne eller för att han själv blev mer på sin vakt.

Spänningen i rummet tilltog dramatiskt.

Rottweilern kröp närmare. Den var nu bara någon meter bort och morrade som galen.

”Lugna ner dig Jimbo”, sa Sam till den större killen.

Där var han, den Sam som försökte skydda henne, oavsett vad. ”Hon är en plåga, men hon menade inget illa med det. Hon är fortfarande min syster. Slappna av.”

”Jag menade det verkligen”, ropade Caitlin, argare än någonsin. ”Ni killar tror ni är coola? Få min lillebrorsa hög? Ni är en bunt losers. Ni är inte på väg någonstans. Om ni vill strula till era egna liv, varsågod, men dra inte in Sam i något!”

Jimbo såg ännu argare ut, om det ens var möjligt. Han tog några hotfulla steg mot henne.

”Men vem har vi här då. Fröken fröken. Lilla mamman. Som skall tala om för oss vad vi skall göra och inte!”

En kör av skratt.

”Varför kommer inte du och din bögiga pojkvän hit och tvingar mig!”

Jimbo klev ännu närmare, lyfte sitt stora dasslock till hand och gav Caitlin en knuff på axeln.

Stort misstag.

Ilskan exploderade i Caitlin, helt bortom hennes kontroll. I samma ögonblick som Jimbos finger rörde henne grep hon reptilsnabbt om hans handled och vred till. Det hördes ett högt knak när den bröts. Hon vred upp handen högt på hans rygg och knuffade honom med ansiktet först i golvet.

Inom mindre än en sekund låg han på ansiktet på golvet, hjälplös. Hon klev fram och satte foten i nacken på honom och tryckte den mot golvet.

Jimbo skrek av smärta.

”Herre Gud, min handled, min handled! Jävla bitch! Hon bröt handleden på mig!”

Sam ställde sig upp med alla andra och stirrade, chockad. Han såg verkligen chockad ut. Hur hade hans lilla syster plockat ned en så stor kille. Och så snabbt. Han hade ingen aning.

”Be om ursäkt”, snäste Caitlin åt Jimbo. Hon chockades av ljudet av sin egen röst. Den lät som ett strupljud. Djurisk.

”Förlåt. Förlåt. Förlåt!”, ylade Jimbo med darrande röst.

Caitlin ville bara släppa honom och få det avklarat, men en del av henne kunde bara inte. Raseriet hade tagit över alltför snabbt, alltför häftigt. Hon kunde bara inte släppa taget. Ilskan fortsatte rusa, fortsatte växa. Hon ville verkligen döda den här killen. Det var helt vansinnigt, men hon ville det verkligen.

”Caitlin!?”, ropade Sam. Hon hörde rädslan i hans röst.

”Snälla!”

Men Caitlin kunde inte släppa taget. Hon skulle verkligen döda killen.

I det ögonblicket hörde hon ett morrande, och ur ögonvrån såg hon hunden. Den hoppade, var mitt i luften, med tänderna på väg mot hennes strupe.

Caitlin reagerade omedelbart. I en och samma rörelse släppte hon Jimbo och greppade hunden i flykten. Hon kom under den, grep tag runt magen och kastade den vidare.

Den flög genom luften – tre meter, sex meter – med sådan kraft att den for genom rummet och genom träväggen till ladan. Väggen splittrades med ett brak och hunden ylade och flög ut på andra sidan.

Alla i rummet stirrade på Caitlin. De kunde inte ta in vad de just sett. Det var ingen tvekan om att det krävdes övermänsklig styrka och snabbhet för något sådant, och det fanns ingen möjlig förklaring. De stod där allihop, med öppna munnar och stirrade.

Caitlin kände sig överväldigad av känslor. Ilska. Sorg. Hon visste inte vad hon kände längre och litade inte längre på sig själv. Hon kunde inte tala. Hon var tvungen att ta sig ut därifrån. Hon visste att Sam inte skulle komma. Han var en annan människa nu.

Och det var hon också.