En Kamp Om Ära

Kapitel tre

Thor galopperade fram över de dammiga fälten utanför Kungsgård, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna vid sidan, Krohn springande bredvid, och Kendrick, Kolk, Brom och mängder av män ur Legionen och Silvergardet tillsammans med dem – en väldig armé på väg för att möta McClouds. De red som en man, beredda att befria staden, och dånet av hovarna var öronbedövande, mullrande som åska. De hade ridit hela dagen, och den andra solen stod redan i nedan. Thor kunde knappt begripa att han själv nu red bland alla dessa fantastiska krigare, på sitt första militära uppdrag. Han var nu accepterad som en av dem, och han hade sina vapenbröder omkring sig. Legionen nästan försvann i den tusenhövdade massan av kungens armé, och Thor kände sig för första gången i livet som en del av något större än sig själv.

Och han hade en känsla av mål och mening. Han kände sig behövd. Hans landsmän belägrades av McClouds, och det var upp till armén att befria dem och rädda folket från ett fruktansvärt öde. Vikten av deras uppdrag satt som en levande tyngd på hans axlar, och den fick honom att känna sig levande.

Han kände sig säker omgiven av alla dessa män, men han kände också en viss oro: det här var en armé av riktiga män, men det betydde att de också skulle ha en armé av riktiga män mot sig. Riktiga, härdade krigare. Nu var det på liv och död, och mer stod på spel än han någonsin varit med om. På ren instinkt kände han efter runt bältet och blev lugnare när han nuddade sin trogna slunga och det nya svärd han fått. Han undrade om det vid dagens slut skulle vara fläckat av blod. Eller var det han själv som skulle ligga sårad?

Plötsligt stämde hären upp ett rop, högre till och med än dånet av hästarnas hovar, när de kom runt en krök och för första gången såg den belägrade staden vid horisonten. Svart rök steg i tjocka moln från den, och MacGils här sporrade hästarna och sprängde fram. Thor sparkade också till och försökte hålla takten med de andra, som nu dragit sina svärd, höll dem högt och rusade med strid i sinnet mot staden.

Den väldiga hären bröts upp i mindre grupper, och i Thors grupp red tio soldater samt legionärer, både hans vänner och andra som han inte kände. Främst red en av kungens armés högre befäl, Forg, en lång, smal och senig man med koppärrig hy, snaggat grått hår och insjunkna ögon. Armén delades in i allt mindre grupper och spred sig åt alla håll.

”Den här gruppen följer med mig!”, befallde han och vinkade med staven åt Thor och de andra att följa efter.

Thors grupp följde Forgs order och red bort från härens huvudstyrka. Thor såg sig över axeln och märkte att hans grupp kommit mer avsides än de flesta andra och att hären blev allt mer avlägsen, och just som han undrade vart de var på väg ropade Forg:

”Vi skall ställa upp mot McClouds flank!”

Thor och de andra utväxlade nervösa och uppspelta blickar där de red allt längre bort, snart utom synhåll för hären.

Snart var de i helt ny terräng, och kunde inte längre se hären. Thor var på helspänn, men det syntes inga tecken på McClouds här i närheten.

Till sist höll Forg in hästen till halt framför en liten kulle med en dunge. De andra gjorde halt efter honom.

Thor och de andra såg på Forg och undrade varför han stannat.

”Vårt uppdrag är att hålla det här fästet”, förklarade Forg. ”Ni är unga krigare ännu, och vi föredrar att bespara er stridens värsta hetta. Ni håller den här positionen samtidigt som härens huvudstyrka sveper in i staden och anfaller McClouds armé. Det är tveksamt om några av McClouds män kommer att komma förbi här, så ni är förmodligen trygga. Upprätta positioner runtom och håll er här tills ni blir tillsagda om annat. Sätt igång!”

Forg sporrade hästen och red uppför kullen, och Thor och de andra gjorde samma sak och följde efter. Den lilla truppen red och rev upp damm över fältet, och så långt Thor kunde se fanns ingen i närheten. Han var besviken över att ha flyttats bort från den verkliga striden. Varför skulle de skyddas plötsligt?

Ju längre de red, desto mer var det något i Thors medvetande som pockade på uppmärksamhet. Han visste inte vad det var, men hans sjätte sinne talade om att något var fel.

När de närmade sig kullens topp syntes ett litet, gammalt fort – ett smalt och till synes övergivet torn – och det var något som fick Thor att se sig om över axeln. Där var Forg. Thor överraskades av att se att han kommit allt längre efter, längre och längre från gruppen, och när Thor tittade på honom vände han om, sporrade hästen och galopperade bort åt motsatt håll, utan ett ord.

Thor förstod inte vad som hände. Varför gav sig Forg av så plötsligt? Krohn började gnälla vid hans sida.

Just som Thor börjat ta in vad som hänt nådde de upp till kullens krön och till det gamla fortet. De förväntade sig att inte se annat än ödemark på andra sidan.

Men plötsligt höll den lilla gruppen legionärer hårt in hästarna till halt. De blev sittande, chockade av den syn som bredde ut sig framför dem.

Där, redo och väntande, låg hela McClouds armé.

De hade förts rakt in i en fälla.

Kapitel fyra

Gwendolyn skyndade genom Kungsgårds vindlande gator och beredde väg genom massan av folk, med Akorth och Fulton bärande på Godfrey efter henne. Hon var fast besluten att hinna till helaren så snabbt som möjligt. Godfrey fick inte dö, inte efter allt de varit med om, och absolut inte på det här sättet. Hon kunde nästan se för sitt inre hur Gareths ansikte skulle lysa upp i ett belåtet leende om han fick nyheten om Godfreys död – och hon bestämde sig för att förhindra det. Hon önskade bara att hon funnit honom tidigare.

Gwen vände runt ett hörn och klev in på stadstorget, där folkmassorna blev ännu tätare, och hon tittade upp och såg att Firth fortfarande hängde där och dinglade från galgen, med en tät snara om halsen, inför allas gapande åsyn. Hon vände sig bort av ren reflex. Det var en fruktansvärd syn, och en påminnelse om hennes brors ondska. Det kändes som att hon inte kunde ta sig ur hans grepp, oavsett vart hon vände sig. Det var märkligt att tänka att hon bara dagen innan hade talat med Firth – och nu hängde han där. Hon kände dödens snara dras åt, också runt sig själv.

Hur mycket hon än önskade vända om och ta en annan väg, så visste hon att det gick snabbast att fortsätta fram över torget, och att hon inte fick vika sig för sina rädslor. Hon tvingade sig att marschera fram förbi galgen, rätt förbi den döda kropp som hängde i vägen. När hon gjorde det överraskades hon av att den kunglige bödeln, klädd i svart, ställde sig i hennes väg.

Först trodde hon att han skulle ta död även på henne – tills han bugade.

”Min fru”, sa han ödmjukt och böjde respektfullt på huvudet. ”Jag har inte fått några kungliga order om vad som skall ske med kroppen. Jag har inga bud om huruvida jag skall ge honom en ordentlig begravning eller slänga honom i en fattigmansgrav.”

Gwen stannade till, irriterad över att det skulle bli upp till henne att bestämma det. Akorth och Fulton stannade intill. Hon tittade upp, kisande mot solen och såg kroppen dingla där, bara någon meter bort, och tänkte först gå vidare och strunta i bödeln. Men så var det något som slog henne. Hon ville ha rättvisa för sin far.

”Släng honom i massgraven”, sa hon. ”Utan gravsten. Ge honom inga särskilda riter. Jag vill att hans namn skall rensas ur historien.”

Han böjde sitt huvud till svar, och hon fick en liten känsla av hämnd. Firth var trots allt den som dödat hennes far. Och fastän hon avskydde uppvisningar av våld så skulle hon inte spilla några tårar efter honom. Hon kände att hennes fars ande var med henne nu, starkare än någonsin, och kände att det gav honom någon liten ro.

”Och en sak till”, fortsatte hon, vänd mot bödeln. ”Ta ned kroppen nu.”

”Nu, min fru?”, frågade bödeln. ”Men kungen gav order om att låta den hänga.”

Gwen skakade på huvudet.

”Nu”, upprepade hon. ”Det är hans nya order”, ljög hon.

Bödeln bugade och skyndade bort för att ta ned kroppen.

Det gav henne ytterligare en liten känsla av upprättelse. Hon tvivlade inte på att Gareth tittade ned från sitt fönster för att se på kroppen under dagen – han skulle bli arg över att den flyttats, och det skulle tjäna som påminnelse om att saker inte alltid gick som han planerat.

Gwen skulle just till att gå när hon hörde ett högt skriande i skyn. Hon stannade till och vände sig och tittade upp, och där uppe på galgen satt falken, Estopheles. Hon lyfta handen till skydd mot solen för att försäkra sig om att det inte bara var ögonen som spelade henne ett spratt. Estopheles skriade igen, slog upp vingarna och sänkte dem igen.

Gwen kände att den fågeln bar hennes fars ande. Han själ, som varit så rastlös, var nu ett litet steg närmare frid.

Gwen fick plötsligt en idé. Hon visslade och höll ut armen, och Estopheles svepte ned från galgen och landade på hennes handled. Fågeln var tung, och klorna grävde in i hennes handled.

”Flyg till Thor”, viskade hon till fågeln. ”Finn honom där på slagfältet. Skydda honom. FLYG!”, ropade hon och lyfte armen.

Hon såg Estopheles flaxa med vingarna och lyfta, högre och högre upp i skyn. Hon bad att det skulle fungera. Det var något mystiskt med den där fågeln, och särskilt med dess koppling till Thor, och hon visste att allt var möjligt.

Gwen fortsatte framåt och skyndade längs gatorna mot helarens stuga. De passerade under ett av de många valv som ledde ut ur staden och rörde sig så fort som möjligt, och hon bad att Godfrey skulle hålla ut tills de fick hjälp.

Den andra solen hade sjunkit lågt på himlen innan de hunnit upp för den lilla kullen utanför Kungsgård och fått syn på helarens stuga. Det var en enkel enrumsstuga, med väggar av vitmenad lera och två små fönster på var sida om en ekdörr.

Från taket hängde växter av alla former och färger som en ram runt huset, som också omgavs av en prunkande örtagård, med blomster i alla storlekar och färger som fick det att se ut som om stugan låg i ett växthus.

Gwen sprang fram till dörren och smällde flera gånger med portklappen. Dörren öppnades och ut kom helarens häpna ansikte.

Illepra. Hon hade varit kungafamiljens helare i hela sitt liv, och hade funnits i Gwens närhet ända sedan hon lärt sig gå. Men ändå lyckades Illepra se ung ut – faktum var att hon inte såg mycket äldre ut än Gwen. Hennes hy hade en särskild lyster, som ramade in hennes vänliga gröna ögon och fick henne att inte se äldre ut än arton. Gwen visste att hon var betydligt äldre än så, att hennes utseende var missledande, men också att Illepra var en av de klipskaste och mest talangfulla människor hon mött.

Illepra flyttade blicken mot Godfrey, och tog genast in situationen. Hon spärrade upp ögonen av oro, insåg allvaret och hoppade över alla artighetsfraser. Hon skyndade förbi Gwen och fram till Godfrey och lade en hand på hans panna. Hon rynkade på pannan.

”Bär in honom”, beordrade hon hastigt de två männen, ”och låt det gå undan.”

Illepra gick in igen och sköt upp dörren på vid gavel, och de skyndade efter henne in i stugan. Gwen följde efter, duckade under den låga dörröppningen och stängde dörren efter sig.

Det var dunkelt därinne, och det tog ett ögonblick för henne att vänja ögonen. När hon gjort det såg hon stugan precis som hon mindes den från när hon var barn: liten, ljus, ren, och fullpackad med växter, örter och drycker av alla slag.

”Lägg ned honom här”, beordrade Illepra männen, med en ton som var allvarligare än Gwen någonsin hört från henne. ”På sängen där, i hörnet. Ta sedan av honom skjortan och skorna. Och lämna oss.”

Akorth och Fulton gjorde som de blev tillsagda. När de skyndade ut genom dörren grep Gwen Akorth i armen.

”Håll vakt utanför dörren”, beordrade hon. ”Den som gav sig på Godfrey kan göra ett nytt försök. Även mot mig.”

Akorth nickade och han och Fulton steg ut och stängde dörren bakom sig.

”Hur länge har han varit så här?”, frågade Illepra enträget och satte sig på knä och flyttade en hand från Godfreys handled, till hans mage och hals, och utan att se på Gwen.

”Sedan igår kväll”, svarade Gwen.

”Igår kväll!”, upprepade Illepra och skakade bekymrat på huvudet. Hon undersökte honom länge i tystnad, med allt dystrare min i ansiktet.

”Det ser inte bra ut”, sa hon till sist.

Hon lade en hand på hans panna igen. Den här gången slöt hon ögonen och andades mycket långsamt. En tät tystnad sänkte sig över rummet, och Gwen tappade känslan av att tid alls passerade.

”Gift”, viskade Illepra till sist, ännu med slutna ögon, som om hon läst av hans tillstånd genom osmos.

Gwen hade alltid häpnat över hennes skicklighet. Hon tog aldrig miste, inte en enda gång. Och hon hade räddat fler liv än armén hade tagit. Hon undrade om det var färdigheter hon lärt sig, eller om de var något hon ärvt. Illepras mor hade varit helare, och hennes mor före henne. Men Illepra hade också ägnat varje vaken minut åt studier av olika örter och helarkonster.

”Ett mycket kraftfullt gift”, fortsatte Illepra mer självsäkert, ”och ett som jag inte ser mycket av. Ett som är mycket dyrt. Den som försökte ta livet av honom visste vad han gjorde. Det är otroligt att han inte har dött redan. Han är starkare, den här än vi trott om honom.”

”Det har han från vår far”, sa Gwen. ”Han är stark som en oxe, som alla kungar av huset MacGil.”

Illepra korsade rummet och blandade samman olika örter på ett träblock, där hon hackade och malde dem och tillsatte vätska i processen. Slutprodukten var en tjock, grön salva, och hon fyllde upp handflatan med den och skyndade tillbaks till Godfrey och smörjde den över hans hals, under armarna på honom och pannan. När det var färdigt korsade hon rummet igen och tog ett glas som hon fyllde med flera olika vätskor, en röd, en brun och en purpurfärgad. De bubblade och fräste när de blandades. Hon rörde med en lång träsked och skyndade tillbaks och satte glaset till Godfreys läppar.

Godfrey rörde sig inte. Illepra höll upp hans huvud med handen och tvingade vätskan in i munnen. Det mesta rann ut över hans kinder, men något försvann ned i halsen.

Illepra baddade bort vätskan från hans kinder och haka och lutade sig till sist tillbaks med en suck.

”Kommer han överleva?”, frågade Gwen desperat.

”Det är möjligt”, svarade Illepra allvarsamt. ”Jag har gjort allt jag kan, men det kommer inte att räcka. Hans liv är i ödesgudinnornas händer.

”Finns det något jag kan göra?”, frågade Gwen.

Illepra vände sig och såg på henne.

”Be för honom. Det kommer att bli en lång natt.”

Kapitel fem

Kendrick hade aldrig förstått hur frihet kändes egentligen – verklig frihet – inte innan den här dagen. Tiden i fängelsehålan hade fått honom att se annorlunda på livet. Nu uppskattade han allt – känslan av solen mot huden, vinden i håret. Bara att vara utomhus, i galopp på en häst, med marken rusande fram under sig, klädd i rustning igen, med vapnen tillbaka och bredvid sina vapenbröder. Han kände sig som skjuten ur en kanon, och dristig som aldrig förut.

Kendrick galopperade, lutad fram mot vinden och med sin gode vän Atme vid sidan. Han var så tacksam för den här chansen att kämpa vid sidan av sina bröder, över att inte missa striden, ivrig att befria den här staden i hans land från McClouds – och få dem att betala dyrt för invasionen. Han red med en stark drift efter blod, men även i stunden visste han att den verkliga måltavlan för hans vrede inte var McClouds, utan hans egen bror, Gareth. Han skulle aldrig förlåta honom för att han hållits fängslad, för att han anklagats för mordet på sin far, att han skiljts från sina vapenbröder – och för att han försökt få honom avrättad. Kendrick ville hämnas på Gareth – men eftersom han inte fick det, i alla fall inte idag, så skulle han ta ut det på McClouds.

Kendrick skulle se till att driva in den skulden när han återvände till Kungsgård. Han skulle göra vad som helst för att avsätta sin bror och inrätta sin syster som ny regent.

De kom allt närmare den plundrade staden, och väldiga, böljande svarta moln strömmade mot dem och fyllde Kendricks näsborrar med frän doft av rök. Det smärtade honom att se en av MacGils städer i det tillståndet. Det hade aldrig hänt om hans far varit i livet. Om Gareth inte varit den som efterträtt honom hade det heller aldrig hänt. Det var en vanära, en skamfläck på både MacGils och Silvergardets ära. Kendrick bad att det inte var för sent att rädda alla dessa människor, att McClouds inte hunnit vara där för länge och att inte alltför många skadats eller dödats.

Han sporrade hästen hårdare, red ut framför de andra i anfallet som strömmade som en svärm av bin mot stadens öppna portar. De stormade in och Kendrick drog sitt svärd och beredde sig på att möta en här av McClouds när de kom fram. Han utstötte ett högt stridsrop, precis som alla män runtom honom, och stålsatte sig inför drabbningen.

Men när han red under valven och in över stadens dammiga torg förbryllades han av vad han såg: ingenting alls. Runtomkring syntes tydliga spår av invasion: förödelse, bränder, plundrade hem, högar av lik och kvinnor som kröp på marken. Där var döda djur och blod över väggarna. Det hade varit en massaker. McClouds hade förött dessa oskyldiga människor. Tanken fick honom att må illa. De var fega kräk.

Men det som förbryllade Kendrick var att det inte fanns några McClouds i sikte. Han begrep det inte. Det var som om hela armén plötsligt försvunnit, som om de vetat att de var på väg. Bränderna var ännu igång, och det var tydligt att de satts igång av en anledning.

Det började gå upp för Kendrick att det var en fint alltsammans. McClouds hade velat lura MacGils armé till just den här platsen.

Men varför?

Kendrick vände sig plötsligt och såg sig desperat omkring för att se om någon kontingent dragits iväg åt annat håll. Han hade fått en ny aning i tankarna, en misstanke att alltsammans ordnats för att leda en grupp av hans män åt sidan, för att ligga i bakhåll för dem. Han såg överallt och undrade vilka som saknades.

Och så slog det honom. Det var en som saknades. Hans väpnare.

Thor.

Kapitel sex

Thor satt kvar på hästen, på krönet av kullen, med de andra legionärerna och Krohn vid sin sida och blickade ut över den chockerande syn som bredde ut sig framför honom: McClouds trupper sträckte sig så långt ögat kunde nå, alla till häst. En väldig här bredde ut sig där framme och väntade på dem. De hade förts i en fälla. Forg måste ha lett dem dit med avsikt. Han hade förrått dem. Men varför?

Ett väldigt härskri steg upp från McClouds, som plötsligt anföll. De var bara några hundra meter bort, och kom snabbt närmare. Thor såg sig över axeln, men det fanns inga förstärkningar i närheten. De var fullständigt ensamma.

Thor visste att de inte hade annat val än att sätta upp sitt sista försvar här, uppe på den lilla kullen vid den övergivna fästningen. Det var omöjliga odds, och det fanns ingen möjlighet för dem att segra. Men om han nu skulle dö här, då skulle ha dö tappert och ansikte mot ansikte med fienden som en man. Så mycket hade han lärt av Legionen. Att fly var ingen möjlighet: Thor beredde sig på att dö.

Han vände sig och såg i sina vänners ansikten, hur de var bleka av rädsla, och han såg döden i deras ögon. Men till deras heder behöll de alla sitt mod. Ingen av dem ryggade tillbaks, fastän hästarna stegrades sig oroligt eller försökte vända och fly. Legionen var en enhet nu. De var mer än vänner: de hundra dagarna hade gjort dem till bröder. Ingen av dem skulle lämna den andre. De hade svurit en ed, och deras ära stod på spel. Och för Legionen var äran heligare än blod.

”Mina herrar, vi ser ut att stå inför strid”, sa Reece långsamt, samtidigt som han satte handen till bältet och drog sitt svärd.

Thor drog fram slungan. Han ville ta ned så många som möjligt innan de hann fram. O’Connor drog sitt kortspjut, samtidigt som Elden slet upp sitt kastspjut, Conval en kasthammare och Conven en kasthacka. De andra pojkarna som Thor inte kände från Legionen drog sköldar och svärd. Thor kände skräcken i luften, och när dånet från hovarna växte allt högre, som åska som snart skulle slå ned, kände han den själv. Thor visste att de behövde en strategi – men han visste inte vilken.

Krohn morrade intill Thor, och han inspirerades av leopardens avsaknad av rädsla: inte en enda gång gnällde han eller såg sig över ryggen. Istället reste han raggen i nacken och klev fram några steg, som för att möta hären på egen hand. Thor visste att han funnit en sann vapenbroder i Krohn.

”Tror du att de andra kommer till undsättning?”, frågade O’Connor.

”Inte i tid”, svarade Elden. ”Vi har lurats i en fälla av Forg.”

”Men varför?”, frågade Reece.

”Jag vet inte”, svarade Thor, och fick hästen att ta ett steg framåt, ”men jag har en obehaglig känsla av att det har med mig att göra. Någon vill se mig död.”

”Men varför?”, frågade Reece.

Thor ryckte på axlarna. Han visste det inte själv, men han anade att allt hade att göra med ränkerna i Kungsgård, och med mordet på kung MacGil. Sannolikt var det Gareth. Kanske såg han Thor som ett hot.

Thor mådde illa över att han försatt sina vapenbröder i fara, men det var inget han kunde göra åt det nu. Allt han kunde göra var att försöka försvara dem.

Thor fick nog. Han skrek och sporrade hästen och kastade sig fram i galopp, fram före de andra. Han kunde inte bara vänta där på att hären skulle hinna fram, vänta där på döden. Han skulle ta de första slagen, kanske till och med avleda några från sina vapenbröder och ge dem en chans att fly om de valde att göra det. Om det här nu var slutet så skulle han möta det utan fruktan, och med ära.

Han skälvde inombords men vägrade visa det. Thor galopperade längre och längre bort från de andra, rusande nedför kullen mot den annalkande armén. Bredvid sprang Krohn, inte ett steg efter.

Thor hörde ett rop bakom sig, från de andra legionärerna som rusade ikapp. De var knappt tjugo meter efter, och de galopperade, skrikande sina stridsrop. Thor var fortsatt i täten, men det kändes bra att ha dem med sig.

Framför Thor bröt sig en trupp män från McClouds lös från hären, kanske femtio män som satte av direkt mot Thor. De var kanske hundra meter bort och närmade sig snabbt, och Thor satte en sten i slungan, siktade, och kastade. Han siktade in sig på den främste bland krigarna, en stor karl med silverglänsande bröstharnesk – och det var en perfekt träff. Han träffade i halsgropen, precis mellan rustningsplåtarna, och mannen föll från hästen och landade på marken framför de andra.

Hans häst föll samtidigt med honom, i vägen för dussintals av de andra hästarna, som trängdes, snubblade och kastade fler soldater med ansiktena först mot marken.

Innan de hunnit reagera hade Thor lagt i ytterligare en sten och kastat. Återigen träffade han rätt, i en av de främsta krigarnas tinning, som blottats av ett höjt visir. Han föll vid sidan av hästen, in i flera andra krigare, och de föll som dominobrickor.

Ett kastspjut flög förbi vid sidan av huvudet när Thor galopperade fram, och sedan en kasthacka, och han förstod att hans legionsbröder understödde honom. Även de siktade väl, och vapnen sänkte McClouds till marken med dödlig precision, och flera andra föll när deras hästar kom i vägen.

Thor jublade över att se att de redan tagit itu med dussintals av McClouds soldater, några med direkta träffar, men de flesta genom hästarnas fall. Förtruppen om femtio man låg nu på backen i ett moln av damm.

Men McClouds armé var väldig, och nu var det deras tur att ge igen. När Thor var inom trettio meters avstånd lossade flera av dem sina kastvapen. En kasthammare for rakt mot hans ansikte, och Thor duckade i sista sekund, med den vassa eggen susande förbi, bara centimeter från örat. Ett spjut kom flygande lika snabbt, och gräste precis hans rustning – rena turen. Och en kasthacka sköt fram mot ansiktet, men Thor lyckades få upp skölden och blockera. Hackan satte sig i skölden, och Thor slet loss den och kastade tillbaks mot den anfallande soldaten. Hackan grävde sig djupt in i bröstet på mannen, rakt genom ringbrynjan. Han skrek ut och föll död över sin häst.

Thor fortsatte framåt. Han sprängde rätt in i härens mitt, rakt in i ett hav av soldater, beredd att möta döden. Han skrek och höjde sitt svärd och ännu ett stridsrop, och bakom honom hörde han sina vapenbröder göra detsamma.

De smällde ihop i ett slammer av vapen. En väldig, fullvuxen krigare anföll, höjde en tvåhandsyxa och högg ned mot Thors huvud. Thor duckade, och eggen slant och högg in buken på soldaten när han red förbi. Mannen vrålade och sjönk fram över hästen. I fallet tappade han yxan, som flög iväg in i en av McClouds hästar, som gnäggade, stegrade sig och välte flera andra soldater till marken.

Thor fortsatte framåt, rakt genom massan av McClouds soldater, förbi hundratals av dem, och högg sin väg fram där de en efter en kom efter honom med svärd, yxor och klubbor. Han blockerade med skölden eller duckade, riposterade, snodde runt och galopperade förbi. Han var för snabb, för smidig för dem, och det hade de inte väntat sig. Som en väldig armé hade de ingen chans att manövrera lika snabbt som honom.

Runtom honom steg ett väldigt brak av metall när slag haglade ned från alla håll. Han blockerade det ena efter det andra med skölden och svärdet. Men han kunde inte stoppa dem alla. Ett svärdshugg gräste hans axel, och han skrek av smärtan när det drog blod. Lyckligtvis var det inte djupt, och det hindrade honom inte från att kämpa. Han fortsatte att slå tillbaks.

Thor var omringad av McClouds och slogs med båda händer, men snart – när hans kamrater hann fram – lättnade slagen. Ljudet av skrällande metall var öronbedövande när McClouds män slogs mot pojkarna, när svärd högg i sköldar, spjut träffade hästar, kastspjut sjönk in i rustningar och män kämpade på alla håll. Skrik höjdes på båda sidor.

Legionen hade fördelen av att vara en liten och lättrörlig styrka, med bara tio av dem i mitten av en stor, långsam armé. Det innebar en flaskhals: bara ett mindre antal McClouds kunde komma fram i taget. Thor kämpade mot två till tre män i taget, men inte fler. Och kamraterna runtom förhindrade att han höggs i ryggen.

En krigare lyckades ta tillfället när Thor var distraherad och svingade sin stridsklubba mot skallen på honom. Men Krohn morrade och kastade sig fram i rätt ögonblick, upp i luften och med ett bett i handleden på soldaten. Handleden slets upp, blod sprutade åt alla håll och soldaten tvingades åt sidan innan klubban träffat.

Thor kämpade som i en dimma och högg och parerade åt alla håll. Han använde varje uns av sin förmåga att försvara, attackera, skydda sina bröder och sig själv. Instinkten drog fram alla ändlösa dagars träning av att anfallas från alla håll och med alla vapen, i alla situationer. På något sätt kändes det naturligt. De hade tränat honom väl, och han kände sig kapabel att klara det. Rädslan var där hela tiden. Men han kunde hålla den under kontroll.

Han kämpade och stred, och hans armar blev allt tyngre och hans axlar tröttare. Men Kolks ord ringde i öronen på honom.

Fienden slåss aldrig på dina termer. Han slåss på sina. Krig för dig är inte samma sak som för någon annan.

Thor fick syn på en kort, bredaxlad krigare som med båda händerna höjde en kedja med spikar och började svinga den mot bakhuvudet på Reece. Reece såg inte vad som höll på att hända. Om bara ett ögonblick skulle han vara död.

Thor kastade sig av hästen, hoppade genom luften och tacklade krigaren precis innan han släppte loss kedjan. De flög båda av hästarna och landade hårt i backen och rullade runt i ett moln av damm. Thor hade tappat andan och hästar trampade överallt runtom. Han brottades med krigaren på marken, som spände ut tummarna för att peta ut ögonen på honom. Men då hörde han plötsligt ett skri – och såg Estopheles svepa ned och klösa mannen i ögonen, precis innan han skadat Thor. Krigaren vrålade och höll sig för ögonen, och Thor armbågade honom hårt och slog honom av sig.

Innan Thor fått en chans att fira segern fick han en hård spark i magen som vräkte honom på rygg. Han tittade upp och såg en krigare höja en tvåhandshammare och slå ned mot hans bröst.

Thor vältrade sig åt sidan, och hammaren visslade förbi och sjönk ända till skaftet i marken. Den skulle han krossat honom.

Krohn kastade sig över mannen och satte huggtänderna i armbågen på honom. Soldaten slog till honom med den andra handen, om och om igen, men Krohn vägrade släppa taget och morrade och slet, tills han slutligen slet av honom armen. Soldaten skrek och föll till marken.

En annan soldat steg fram och hög med svärdet ned mot Krohn, men Thor rullade fram och blockerade hugget med skölden och räddade livet på Krohn. Men han var utsatt när han satt där på knä, och ytterligare en soldat trampade fram över honom med hästen och tryckte ned honom med ansiktet i marken. Hovarna hotade krossa varje ben i kroppen på honom.

Flera av McClouds soldater satt av hästarna och omringade Thor, allt närmare. Han låg där på marken och det ringde i huvudet av smärta, och i ögonvrån såg han sina kamrater ur Legionen kämpa, men tappa mark. En av de pojkar han inte kände skrek högt i skyn, och Thor såg honom genomborras av ett svärd i bröstet, och sjunka ihop, död.

En annan av pojkarna Thor inte kände kom till hans försvar och dödade soldaten med spjutet – men samtidigt anfölls han av ytterligare en McCloud, som stack en dolk i nacken på honom bakifrån. Pojken skrek och föll död av hästen.

Thor vände sig och såg ett dussintal soldater kasta sig över honom. En höjde svärdet och högg ned mot hans ansikte, och Thor drog upp och blockerade med skölden och ljudet av smällen ringde i öronen på honom. Men en annan sparkade skölden ur handen på honom.

En tredje klev honom på handleden och tvingade den mot marken.

En fjärde klev fram med spjutet höjt, redo att trycka det genom hans bröst.

Thor hörde ett högt morrande, och Krohn kastads sig upp mot soldaten och tvingade honom på fall. Men en annan steg fram och svingade en stridsklubba mot Krohn, med ett slag så hårt att det slog honom omkull med ett gnyende, ned på marken där han blev liggande, orörlig.

Ännu en soldat klev fram. Han stod böjd över Thor och höjde en treudd. Han såg bistert ned, och den här gången fanns ingen där att hindra honom. Han var redo att sticka den, rakt mot ansiktet på Thor, som låg där hjälplös och tänkte att nu, till sist, hade hans tid kommit.