Drakriket

DRAKRIKET

(MAGIKERNAS TID – BOK ETT)

MORGAN RICE

Om Morgan Rice

Morgan Rice, #1 på bästsäljarlistan och USA Todays bästsäljare, är författaren bakom fantasyserier som TROLLKARLENS RING, som består av sjutton böcker; den bästsäljande bokserien VAMPYRJOURNALERNA, som består av tolv böcker; den bästsäljande ÖVERLEVNADSTRILOGIN, en postapokalyptisk rysarserie som består av tre böcker; den storslagna fantasyserien KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE, som består av sex böcker; den storslagna fantasyserien AV KRONOR OCH ÄRA, som består av åtta böcker; den storslagna fantasyserien EN TRON FÖR SYSTRAR, som består av åtta böcker; den nya sci-fi-bokserien INVASIONEN, som består av fyra böcker; den nya fantasyserien OLIVER BLUE OCH PROFETSKOLAN, som består av fyra böcker, samt fantasyserien STÅLETS VÄG, som består av fyra böcker (med fler på väg); och av den nya fantasyserien MAGIKERNAS TID. Morgans böcker finns tillgängliga som ljudböcker och i skrift, med översättningar på över 25 språk.

Hör gärna av dig till Morgan på www.morganricebooks.com där du också kan skriva upp dig på e-maillistan, få en gratis bok, delta i gratis utlottningar, ladda ner vår gratisapp, få de senaste nyheterna, koppla upp dig via Facebook och Twitter och hålla kontakten!

Utvalda hyllningar till Morgan Rice

“Om du trodde att det inte fanns någon mening med att leva efter att du läste ut bokserien TROLLKARLENS RING, hade du fel. I DRAKARS UPPKOMST har Morgan Rice skapat något som ser ut att bli ännu en briljant serie, där vi djupdyker i fantasin om troll och drakar, om ära, mod, magi och tron på ödet. Morgan har återigen lyckats att skapa en stark grupp av karaktärer som får oss att heja på dem på varenda sida… Rekommenderat tillskott till boksamlingen för alla som älskar en välskriven fantasyhistoria.”

--Books and Movie Reviews

Roberto Mattos

“En saga full med spänning som kommer att älskas av alla som läste Morgan Rices tidigare romaner, samt de som tyckte om verk som ARVTAGAREN av Christopher Paolini… Varenda en som läser ungdomsböcker kommer att sluka Rices senaste verk och be om mer.”

--The Wanderer, A Literary Journal (om Drakarnas uppkomst)

“En levande fantasi som väver ihop spänning och intriger. Hjältars väg handlar om skapandet av mod och om att förverkliga ett livsöde som leder till utveckling, mognande och excellens… För er som söker fantasyäventyr att verkligen sätta tänderna i, kommer huvudkaraktärerna, verktygen och spänningen att erbjuda er en rad kraftfulla händelser som fokuserar på Thors evolution från drömmande barn till en ung vuxen som står inför omöjliga odds i sin kamp för överlevnad… Det är bara början och utlovar en episk bokserie för unga vuxna.”

--Midwest Book Review (D. Donovan, eBook Reviewer)

“Alla ingredienser för omedelbar succé finns med i TROLLKARLENS RING: intriger, motintriger, spänning, tappra riddare och blomstrande relationer fyllda med brustna hjärtan, villfarelse och svek. Den kommer att underhålla dig i timmar och passar alla åldrar. Rekommenderas för alla fantasyläsares boksamling.”

--Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Den episka fantasyserien Trollkarlens ring (som för tillfället innehåller hela 14 böcker) börjar med en actionfylld debutroman där Rice presenterar sina läsare för den fjortonåriga Thorgrin ’Thor’ McLeod, vars högsta dröm är att gå med i Silverbrigaden – bara de bästa riddarna kommer in och de har i uppdrag att tjäna kungen… Rices skrivförmåga är stabil och premissen är fängslande.”

--Publishers Weekly

Böcker av Morgan Rice

MAGIKERNAS TID

DRAKRIKET (Bok #1)

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Bok #1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Bok #2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Bok #1)

KONUNGARS MARSCH (Bok #2)

DRAKARS ÖDE (Bok 3)

EN KAMP OM ÄRA (Bok #4)

ÄRANS LÖFTE (Bok #5)

ETT TAPPERT ANFALL(Bok #6)

SVÄRDSRITEN (Bok #7)

VAPENGÅVAN(Bok #8)

HIMMEL AV MAGI (Bok #9)

VAMPYRJOURNALERNA

OMVÄND (Bok #1)

ÄLSKAD (Bok #2)

FÖRRÅDD (Bok #3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok #4)

LÄNGTAN (Bok #5)

Visste du att jag har skrivit flera bokserier? Om du inte har läst dem alla, klicka gärna på bilden nedan för att ladda ner en seriestartare!

Vill du ha gratis böcker?

Prenumerera på Morgan Rices e-maillista och få 4 gratis böcker, 3 gratis kartor, 1 gratis mobilapp, 1 gratis spel, 1 gratis serieroman och exklusiva gåvor! För att prenumerera, klicka på länken nedan!

www.morganricebooks.com

Copyright © 2019 av Morgan Rice. Alla rättigheter förbehållna. Med undantag för vad som tillåts enligt US Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, spridas eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller ett hämtningssystem, utan att ha föregåtts av tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas vidare eller ges bort till andra människor. Om du vill dela denna bok med en annan person, vänligen köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpte den, eller om den inte köptes för endast din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbete som denna författare lagt ner på att färdigställa boken. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen produkter av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, är rent slumpmässiga. Jacket image Copyright cosmin4000, används under licens från istockphoto.com.

KAPITEL ETT

Kung Godwin III i det norra kungariket hade upplevt mycket under sin tid. Han hade sett arméer marschera och han hade sett magi i fullt bruk, men i denna stund kunde han inte göra mycket annat än att stirra på varelsens kropp som låg framför honom, utsträckt och orörlig i gräset. Dess ben, dess fjäll; alltsammans gav stunden en känsla av omöjlighet, där i eftermiddagsljuset.

Kungen klev ner från sin häst, som vägrade ta ett enda steg närmare – kanske på grund av vad varelsen var för något, kanske på grund av var de befann sig. De hade ridit mer än en dag söderut om Royalsport, så att Slateflodens rytande hördes från bara några hundra meter bort. Hans kungarike försvann i dessa rytande, hänsynslösa och våldsamma vatten. Bortom floden kunde det finnas bevakare från söderut som höll koll längs hela den bredd som vattnet rymde. Godwin hoppades dock att det inte var så och inte bara för att han och de andra var så långt hemifrån, tillgängliga för vem som helst som tog sig över broarna som gick mellan de två kungariken. Han ville inte att de skulle se detta.

Kung Godwin steg fram och folkmassan som hade följt med honom försökte bestämma sig för om de skulle göra likadant. De var inte många, eftersom det… det här var inte någonting han ville att folk skulle se. Hans äldsta son, Rodry, var där, tjugotre år och så lik den mannen Godwin en gång hade varit, lång och kraftfullt byggd, med ljust hår som hade rakats vid tinningarna för att inte skymma hans sikt när han fäktade – det var det enda som påminde om hans mor. Rodrys bröder, Vars och Greave, hade stannat hemma; ingen av dem var den sortens man som följde med ut på något som detta. Vars skulle förmodligen klaga på att Rodry hade valts ut för detta, trots att Vars aldrig självmant skulle erbjuda sig att följa med på något som kunde vara farligt. Och Greave var förmodligen fast i biblioteket med sina böcker.

Det vore mer sannolikt att Godwins döttrar hade följt med. Åtminstone två utav dem. Den yngsta, Erin, hade njutit av äventyret. Nerra hade åtminstone velat se varelsen, fascineras av den, för att sedan gråta över dess bortgång, trots att varelsen var vad den var. Godwin log vid tanken på hennes godhet men, som alltid, dog leendet när nästa tanke var minnet av hennes senaste hostattack och sjukdomen i sin helhet, som de så noggrant försökte att dölja. Lenore hade förmodligen föredragit att stanna hemma i slottet; hon hade trots allt ett bröllop att förbereda.

I stället för någon av alla de andra var det just Godwin och Rodry. Med sig hade de ett halvt dussin Sporreriddare; Lars och Borus, Halfin och Twell, Ursus och Jorin – av vilka alla Godwin litade helhjärtat på. Vissa av dem hade tjänat honom i flera decennier och deras rustningar var beklädda med riddarnas självutvalda symboler, som gnistrade av plaskat flodvatten. Även byborna som hade stött på den där varelsen var närvarande, liksom den rockbeklädda magikern på sin sjukliga häst.

”Grey,” sa kung Godwin och vinkade fram mannen i fråga.

Mäster Grey tog ett långsamt steg framåt och stödde sig med sin käpp.

Om situationen såg annorlunda ut, hade Godwin kunnat skratta åt kontrasten mellan dem. Grey var slank och skallig med så blek hy att den nästan passade hans namn, iklädd en vit- och guldmönstrad rock. Godwin var betydligt större, bredaxlad och, uppriktigt sagt, nu för tiden ganska trind om magen. Han hade sin rustning på sig, hans skägg var långt och hans mörka hår nådde honom till axlarna.

”Tror du att de ljuger om det här?” frågade kung Godwin och nickade mot byborna.

Godwin visste att männen alltid försökte, med koben och läderbitar, men hans magiker besvarade inte hans fråga. Grey skakade bara på huvudet och såg honom rakt i ögonen.

En rysning färdades upp för Godwins ryggrad. Det fanns inga tvivel. Det här var inget skämt, inget spratt för att få pengar eller bli omtyckt eller både och.

Det var en drake.

Dess fjäll var rött som blod på rostigt järn. Dess tänder var elfenbensvita och lika långa som en fullvuxen man. Dess klor var vassa som rakblad. Gigantiska vingar spred ut sig från kroppen, slitna och trasiga men ändå majestätiska – likt fladdermusvingar i formen, till synes knappt tillräckligt för att hålla upp en sådan enorm best. Varelsens kropp drog ihop sig där den låg på marken men var ändå längre än ett dussin hästar, stor nog att lyfta Godwin som en leksak, om den fortfarande hade varit vid liv.

”Jag har aldrig sett en förut,” erkände kung Godwin och vilade handen på drakens fjäll. Han hade nästan förväntat sig att den skulle vara varm, men i stället fanns bara dödens kalla stillhet.

”Få har det,” sa Grey. Medan Godwins röst var djup och ljudande, var Greys som ett pappers viskning.

Kungen nickade. Givetvis sa inte den gamle magikern allt han visste. Det var inte en tröstande tanke. Att se en drake nu, en död drake, dessutom…

”Hur mycket vet vi om denna?” frågade kungen. Han gick längs kroppens spann mot det som fanns kvar av svansen, som sträckte ut sig långt bakom varelsen.

”En hona,” sa magikern. ”Röd – med allt vad det innebär.”

Han förklarade förstås inte vad det innebar. Magikern gick runt kroppen med en fundersam min. Då och då slängde han en blick inåt landet som om han klurade på något.

”Hur dog den?” frågade Godwin. Han hade varit med i många strider, men han såg inga skador från yxor eller svärd på varelsen. Han kunde inte ens föreställa sig vilka sorters vapen som kunde skada en sådan best.

”Kanske… bara åldern.”

Godwin stirrade på honom.

”Jag trodde att de levde för alltid,” sa han. I det ögonblicket var han inte längre en kung utan en pojke som sökte upp Grey för första gången, långt bak i tiden, i jakt på hjälp och kunskap. Magikern hade verkat uråldrig redan då.

”Inte för alltid. Tusen år. Och de föds bara under drakmånen,” sa Grey. Det lät som att han citerade någonting.

”Tusen år är ändå alldeles för lång tid för att vi rimligtvis ska hitta en avliden drake här och nu,” sa kung Godwin. ”Jag gillar det inte. Det känns som ett dåligt tecken.”

”Möjligtvis,” medgav Grey – och han var inte en man som ofta medgav sådana saker. ”Döden i sig är ibland ett starkt tecken. Men ibland är det bara döden. Och ibland är det liv också.”

Han sneglade återigen in mot kungariket.

Kung Godwin suckade; det var hopplöst för honom att någonsin fullt förstå den gamle mannen. Han fortsatte stirra på besten och försökte komma fram till hur något så kraftfullt och magnifikt kunde ha dött. Det fanns inga tecken på strid, inga uppenbara skador. Han stirrade in i varelsens ögon som om de kunde förmedla ett svar.

”Far?” ropade Rodry.

Kung Godwin vände sig mot sin son. Han var så lik Godwin när han var i den åldern, muskulös och stark, men med ett spår av sin moders vackra drag och ljusare hår som påminde Godwin om att hon var borta. Rodry satt på en stridshäst i sin skinande blå rustning. Han såg otålig ut vid tanken på att vara fast där utan något att göra. När han hade hört talas om en drake hade han säkert hoppats på att få slåss med en. Han var fortfarande ung nog att tro att han kunde vinna mot allt.

Riddarna runtom honom väntade tålmodigt på sin kungs order.

Kung Godwin visste att de inte kunde vara ute hur länge som helst. Så nära floden som de var fanns alltid risken att sydlänningarna slank över bron i mörkret.

”Om vi är här för länge kommer drottningen att tro att vi båda försöker undvika bröllopsförberedelserna,” påpekade Rodry. ”Det tar tillräckligt lång tid att ta sig tillbaka, även om vi rider på full galopp.”

Det också. När Lenores bröllop bara var en vecka bort skulle inte Aethe vara särskilt förlåtande mot honom, särskilt inte om han var ute med Rodry. Trots hans ansträngande, trodde hon fortfarande att han favoriserade de tre sönerna han hade fått med Illia över de tre döttrarna han hade fått med henne.

”Vi återvänder alldeles strax,” sa kung Godwin. ”Men först måste vi göra någonting åt detta.” Han kastade en blick mot Grey innan han fortsatte, ”Om folk hör talas om en drake, för att inte tala om en död drake, kommer de ta det som ett ont tecken och jag vägrar ha onda tecken i farten runt Lenores bröllop.”

”Givetvis,” sa Rodry. Han såg skamsen ut över att han inte själv tänkte på det. ”Så, hur gör vi?”

Kungen hade redan tänkt ut det. Han gick först fram till byborna och tog fram de slantar han hade fått med sig.

”Jag vill tacka er för att ni informerade mig om detta,” sa han och gav dem pengarna. ”Återvänd nu till era hem och berätta inte för någon vad ni har sett. Ni var inte här. Detta hände aldrig. Om jag hör något annat…”

De snappade upp på det outsagda hotet och bugade hastigt.

”Ja, Ers Majestät,” sa den ena innan de skyndade sig därifrån.

”Nu så,” sa han och vände sig mot Rodry och de andra riddarna. ”Ursus, du är starkast; visa nu hur mycket styrka du faktiskt besitter. Hämta rep, någon av er, så kan vi alla dra besten härifrån.”

Den största av riddarna nickade och alla satte igång att leta genom sadelväskorna, tills en av dem hittade de tjocka repen. Inte helt oväntat var det Twell, ”planeraren”, som hade fått med sig dem.

De knöt repen runt vad som fanns kvar av draken och det tog längre än kung Godwin hade önskat. Bestens massa verkade stå emot alla försök att binda den. Jorin, den vigaste, var tvungen att kravla över varelsen med repet över axeln för att få till en knut. Han tog ett lätt skutt ner till marken, trots rustningen. Till slut hade de, trots svårigheterna, lyckats binda hela kroppen. Kungen gick fram och tog tag i ett rep.

”Nå?” sa han till de andra. ”Tror ni att jag tänker dra ner den i Skiffern helt själv?”

Det fanns en tid då han kanske hade kunnat det, när han var lika stark som Ursus, ja, eller Rodry. Men nu var han väl medveten om att han behövde hjälp. Männen tog lydigt varsina ändar av repen. Kung Godwin kände direkt när hans son började ta i med hela sin styrka och puttade på drakliket från långsidan. Han grymtade ansträngt.

Långsamt började kroppen att förflytta sig och lämnade märken i jorden efter sig. Grey var den enda som inte ansträngde sig för att flytta den, men det hade rent ut sagt inte hjälpt särskilt mycket ändå. Steg för steg fick gruppen draken närmare floden.

Till slut var de vid kanten. De lyckades få ut den dit marken försvann nedåt mot vattnet som utgjorde kungarikets gräns och försvar. Draken låg där så perfekt balanserad att ett andetag hade puttat den över kanten. Godwin tyckte att den nästan såg redo ut att flyga iväg över sydlänningarnas land.

Han satte ena kängan mot drakens sida, gav ifrån sig ett ansträngt ljud och sparkade till.

”Nu är det gjort,” sa han när den slog i vattnet med ett stort plask.

Den försvann dock inte. I stället flöt den där. Det metallgrå vattnets styrka lyckades dra den längs strömmen, slog den mot stenar och vred runt på den. Det var ett strömdrag som ingen man kunde simma i och som till och med vann över drakens vikt. Draken drogs mot det väntande havet där de mörka vågorna skyndade sig att möta en större vattenkropp.

”Vi kan bara hoppas att den inte har lämnat några ungar bakom sig,” mumlade Grey.

Kung Godwin stod där, för utmattad för att ifrågasätta honom, och såg på tills liket var bortom synhåll. Han övertygade sig själv att det bara var för att han ville vara säker på att den inte flöt tillbaka mot hans kungarike, inte kom tillbaka för att ställa till med fler problem. Han övertalade sig själv att han bara stod kvar för att han var andfådd; han var ingen ung man längre.

Men det var inte sanningen. Sanningen var att han var orolig. Han hade regerat över sitt kungarike länge men aldrig sett något liknande förut. Om det hände nu, var det något stort på gång.

Och kung Godwin visste att vad det än var, skulle det påverka hela kungariket.

KAPITEL TVÅ

Devin drömde att han var på en plats långt bortom smidesverkstaden där han arbetade, bortom staden Royalsport där han och hans familj bodde. Han drömde ofta och i drömmarna kunde han ta sig vart han ville, vara vad han ville. I hans drömmar kunde han vara den riddaren han alltid hade velat vara.

Men denna dröm var egendomlig. För det första, visste han att han drömde, vilket han vanligtvis inte gjorde. Det innebar att han kunde styra allt och hans omgivning verkade skifta bara han såg på den, lät honom bygga landskap runtom sig.

Det var som om han flöt ovanför kungariket. Nedanför såg han hur allt sträckte ut sig, den norra och den södra delen, delade av Skifferfloden, och han såg Leveros, munkarnas ö, österut. Längst ut i norr, alldeles i utkanten av kungariket – fem eller sex dagars ridande bort – såg han vulkanerna som hade sovit i så många år. Långt västerut syntes den tredje kontinenten, den som folket viskade om, förundrad över vad som bodde där.

Det var en dröm, men samtidigt var det en slående korrekt bild av kungariket, insåg han.

Nu var han ovanför världen. Nu var han i ett mörkt utrymme och det fanns någonting där hos honom: en form som fyllde utrymmet, vars doft var mustig, torr och reptillik. Dess fjäll blänkte till och där i halvdunklet tyckte han sig höra rörelser och andetag som från en bälg. I drömmen kände Devin hur rädslan steg och hans hand rörde sig instinktivt till handtaget på hans svärd. Han lyfte den blåsvarta metallen.

Stora, guldiga ögon öppnades i mörkret och ännu ett blänk syntes. Genom det skymtade han en kropp med mörka fjäll, en kropp vars storlek han aldrig hade sett maken till tidigare. Dess vingar var vikta och munnen var vidöppen. Något lyste i munnen… Det tog ett ögonblick för Devin att inse att det var en eldslåga som syntes i gapet. Sedan fanns ingenting annat än lågor; de omringade honom, fyllde världen…

Lågorna drog sig undan och gav plats åt ett cirkelformat rum, som om det var i toppen av ett torn. Från golv till tak var rummet fyllt med småsaker, restposter, från ett mångtal epoker och platser; screentryck täckte väggarna och det fanns hyllor med objekt i mässing som Devin inte kunde klura ut syftet med.

Det fanns en man där. Han satt med benen i kors i den enda tomma delen av rummet, en cirkel ritad med krita och omringad av tända ljus. Han var skallig och såg väldigt allvarlig ut, med blicken fäst på Devin. Han hade en tjock rock på sig, broderad med sigill, och smycken som utgjorde mystiska mönster.

”Känner du mig?” frågade Devin när han kom närmare.

En lång tystnad följde, så lång att Devin började undra om han ens hade ställt frågan.

”Stjärnorna sa att om jag väntade här i dina drömmar så skulle du komma,” sa till slut en röst. ”Han som ska bli…”

Devin insåg nu vem mannen var.

”Du är mäster Grey, kungens magiker.”

Han svalde torrt vid tanken. Det sades att denna man hade makten att se saker som ingen sund man skulle vilja, att han varnade kungen om när hans första fru skulle dö och alla skrattade åt honom, tills hon en dag svimmade och slog huvudet i en sten på en av broarna. Det sades att han kunde se in i en människas själ och dra fram det han fann där inne.

Han som ska bli.

Vad kunde det betyda?

”Du är mäster Grey.”

”Och du är pojken som föddes på den omöjligaste av alla dagar. Jag har tittat djupt, jag har undersökt – du ska inte kunna finnas. Men det gör du.”

Devins hjärta rusade vid tanken på att kungens magiker visste vem han var. Varför skulle en man som han vara intresserad av Devin?

Och han visste i det ögonblicket att detta var mer än en dröm.

Det var ett möte.

”Vad vill du mig?” frågade Devin.

”Vill?” Frågan verkade nästan förvåna magikern. Som om något kunde det. ”Jag ville bara se dig med egna ögon. Jag ville se dig den dagen ditt liv ändras för alltid.”

Devins frågor brann inuti honom men mäster Grey sträckte ut ena handen mot ett av ljusen som stod runtom honom och klämde ihjäl lågan med två fingertoppar medan han mumlade något för sig själv.

Devin ville ta ett steg framåt, ville förstå vad som hände, men i stället kände han en oförklarlig kraft dra honom bakåt, ut ur tornet, in i mörkret…

***

”Devin!” ropade hans mamma. ”Vakna nu, annars missar du frukosten.”

Devin svor och öppnade ögonen. Gryningsljuset kikade redan in genom fönstret i hans lilla familjehem. Det innebar att om han inte skyndade sig, skulle han inte ta sig till Vapenhuset tidigt nog; han skulle inte ha tid att göra någonting innan det var dags att jobba.

Han låg kvar i sängen, andades hårt och försökte skaka bort tyngden från drömmen – känslan av att den var verklig.

Men hur mycket han än försökte, gick det inte. Tyngden hängde över honom som en tung rock.

”DEVIN!”

Devin skakade på huvudet.

Han flög upp ur sängen och skyndade sig att klä på sig. Hans kläder var simpla, lappade på vissa ställen. Vissa var gamla plagg han hade ärvt från sin far och satt ibland lite dåligt eftersom Devin, som sextonåring, var mycket slankare än hans far hade varit. Devin var dock ganska genomsnittlig för en pojke i den åldern, om än lite längre.

Han strök bort sitt mörka hår från ansiktet med händer täckta med brännmärken och sår från Vapenhuset. Han visste att det skulle bli värre när han blev äldre. Gamle Gund kunde knappt röra vissa av sina fingrar efter allt slit som jobbet där krävde av honom.

Devin klädde på sig och skyndade sig till köket i familjens lilla stuga. Han satte sig ner vid köksbordet och åt gryta med sin mor och far. Han moppade upp det sista med en bit hårdbröd och visste att även om det var en enkel måltid, behövde han allt han kunde få i sig för att klara en hel arbetsdag i Vapenhuset.

Hans mor var en liten, fågellik kvinna som såg så skör ut bredvid honom att man nästan förväntade sig att hon skulle gå sönder av allt jobb hon utförde. Men det gjorde hon aldrig.

Hans far var kortare än honom men bred och muskulös; hård som teakträ. Hans händer var som två hammare och tatueringarna som täckte hans armar antydde spår av andra ställen, från det södra riket till platserna långt öst om havet. Det fanns till och med en liten karta på hans ena arm som visade båda kungariken, ön Leveros och kontinenten Sarras, så långt ut på havet.

”Varför stirrar du på mina armar, pojk?” frågade hans far med en grov röst. Han var en man som hade svårt att visa ömhet. Till och med när Devin fick sin position i Vapenhuset, eller när han bevisade sig skickligare på vapensmidning än de allra bästa mästarna, gjorde hans far inte mer än att nicka.

Devin ville desperat berätta om sin dröm. Men han visste bättre. Hans far skulle håna honom eller få ett utbrott av avundsjuka.

”Jag har bara inte märkt den där tatueringen förut,” sa Devin. Vanligtvis hade hans far längre ärmar och Devin var sällan där länge nog för att stirra. ”Varför finns Sarras och Leveros med? Var du där när du var—”

”Det har du inget med att göra!” tjöt hans far. Ilskan över en sådan enkel fråga var talande. Han drog snabbt ner ärmarna och knöt banden vid handlederna så att Devin inte kunde se armarna mer. ”Det finns saker man inte frågar om!”

”Förlåt,” sa Devin. Vissa dagar visste han knappt vad han skulle säga till sin far; dagar då han knappt ens kände sig som hans son. ”Jag borde gå till jobbet.”

”Så tidigt? Inte tänker du väl träna fäktning igen?” kontrade hans far. ”Du försöker fortfarande bli riddare, eller hur?”

Han verkade oerhört upprörd och Devin kunde inte förstå varför.

”Vore det så farligt?” frågade han försiktigt.

”Vet hut, pojk,” spottade hans far. ”Du är ingen riddare. Du är en helt vanlig person – som oss andra.”

Devin höll tillbaka sina arga motargument. Han behövde inte vara på plats förrän om en timme men han visste att om han stannade hemma längre skulle det bli tjafs. Som det alltid blev.

Han ställde sig upp och gick ut utan att ha ätit klart.

Devin nåddes av ett dämpat solljus. Staden slumrade fortfarande runtom honom, låg tyst i den tidiga morgonen. Till och med de som jobbade nattskift hade kommit hem. Det innebar att Devin hade gatorna för sig själv när han gick till Vapenhuset, sprang över stenarna på vägen i full fart. Ju snabbare han kom dit desto mer tid hade han. Dessutom hade svärdmästarna förklarat för sina elever att den sortens träning var viktig för att få bra kondition inför strider. Devin var inte säker på om någon av de andra eleverna sprang dit, men han gjorde det. Han behövde bemästra alla möjliga förmågor om han skulle bli riddare.

Devin fortsatte sin väg genom staden, sprang snabbare, hårdare, försökte fortfarande skaka av sig den där drömmen. Hade det varit ett verkligt möte?

Han som ska bli.

Vad betydde det?

Dagen ditt liv förändras föralltid.

Devin såg sig omkring som om han letade efter ett tecken, en ledtråd till vad som skulle förändra honom idag.

Han såg ingenting annat än stadens vanliga vardag.

Hade det bara varit en dum dröm? En önskan?

Royalsport var en stad av broar och gränder, mörka hörn och skumma dofter. Vid lågvatten, när floden mellan öarna var tillräckligt låg, kunde folk vandra mellan flodbäddarna, men det fanns alltid vakter ute för att se till att folk inte gick till stadsdelar de inte hörde hemma i.

Kanalerna som gick mellan öarna bildade ett nätverk av koncentriska cirklar med de rikare stadsdelarna i cirklarnas hjärta, skyddade av vattendragen runtom. Det fanns nöjesområden och adelsområden bortom hjärtat, följt av handelsområden och de fattigare områdena där man alltid fick se till att hålla hårt om pengapungen.

Alla de särskilda Husen stod längs horisonten, var och en tilldelad en uråldrig institution, lika gamla som kungariket själv – äldre, till och med, eftersom de var reliker från den tid då drakkungarna sägs ha regerat, innan krigen körde ut dem. Vapenhuset spydde ut rök trots att det var så tidigt, medan Kunskapshuset stod tyst och liknade två hopkopplade spiror. Handelshuset var förgyllt så att det glänste och Suckhuset befann sig i nöjesområdets kärna. Devin for som ett skott genom gatorna och försökte att undvika de få andra som var vakna, helt inriktad på Vapenhuset.

När han kom fram var Vapenhuset nästan lika stillsamt som resten av staden. Det fanns en vakt vid dörren, men han kände Devin och var van vid att pojken kom dit vid udda tider. Devin passerade honom, nickade som hälsning och slank in i byggnaden. Han tog svärdet som han hade använt sig mest av den senaste tiden, stabilt och trofast, perfekt för en soldats hand. Han gjorde klart handtagets omhölje och tog med svärdet till övervåningen.

Här fanns inte stanken som resten av smidesverkstaden hade och inte heller smutsen. Det var ett utrymme med rent trä och sågspån som fångade upp eventuella blodsspill, där vapen och rustningar stod på ställningar och ett tolvsidigt träningsutrymme fanns i mitten, omgiven av några bänkar där de som väntade på sin tur att träna kunde sitta. Det fanns pålar och dylikt som de tappra eleverna kunde träna med.

Devin gick fram till kvintanen; en pelare på fot som var längre än han själv, med metallpålar som fick agera vapen genom att svinga tillbaka mot fäktaren som slagit den. Tricket var att träffa den med svärdet och sedan flytta på sig eller parera, att hålla motattacken utan att fastna med sitt vapen, att slå till utan att bli slagen. Devin antog en defensiv pose och högg till.

Hans första attacker var stadiga medan han vande sig och provade på svärdet. Han tog emot de första tillbakasvingarna som pålen gjorde, sedan drog han sig åt sidan i några omgångar, lät sig långsamt lära känna svärdet i handen. Han ökade farten, justerade sitt fotarbete, rörde sig från en position till en annan: oxen, vålnaden, långpositionen och om igen.

Vid något tillfälle slutade han att tänka på varje enskild rörelse. Huggen och pareringarna flöt ihop till en helhet där ljudet av metall mot metall ekade och hans svärd fladdrade ut för att attackera och stöta till. Han höll på tills han blev svettig, tills kvintanen rörde sig så fort att den kunde skada honom om han felbedömde ett enda steg.

Till slut klev han tillbaka och saluterade pålen som han hade sett ryttarna göra mot sina motståndare, innan han inspekterade svärdet efter skador. Det fanns inga hack eller sprickor på den. Det var bra.

”Din teknik är bra,” sa en röst.

Devin flög runt och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en man i trettioårsåldern klädd i ridbyxor och en tröja som hade knutits tätt runt kroppen, för att undvika att tyget kom i vägen för ett svingande svärd. Han hade långt, mörkt hår som var uppsatt i flätor, täta nog att inte luckras upp under en strid, och örnlika ansiktsdrag som ledde blicken till ett par genomträngande grå ögon. Han haltade lite när han gick, kanske från en gammal skada. ”Men du borde inte sätta vikten på hälarna när du vänder sig, annars kan du inte justera kroppshållningen förrän rörelsen är över.”

”Du… du är svärdmästare Wendros,” sa Devin. Huset hade många svärdmästare, men Wendros var den de adliga betalade för att få träna med. Vissa väntade i flera år för att få chansen.