Förrådd

FYRA

Caitlin sprang. Blomsterängen sträckte sig ända upp till hennes midja och när hon sprang skar hon en gång rakt igenom den. Den blodröda solen satt som en jättelik boll vid horisonten.

Med ryggen mot solen, på horisonten, stod hennes far. Eller i alla fall, hans siluett. Hans ansiktsdrag var oigenkännliga, men hon visste att det var han.

När Caitlin sprang och sprang, desperat för att äntligen se honom, för att krama om honom, sjönk solen hastigt, alldeles för hastigt. Allt hände för snabbt, och inom några sekunder hade solen försvunnit helt och hållet.

Hon insåg att hon sprang genom ängen i mitten av natten. Hennes far var fortfarande där, väntande. Hon kände som att han ville att hon skulle springa snabbare, att han ville krama om henne. Men hennes ben ville inte springa snabbare, och hur mycket hon än försökte verkade han bara försvinna längre bort.

Plötsligt steg månen över horisonten—en stor, blodröd måne som täckte hela himlen. Caitlin kunde se alla detaljer på den, kullarna och kratrarna. Den var kristallklar. Hennes far stod, med sin siluett mot den, och när hon försökte springa ännu snabbare verkade det som att hon sprang mot månen.

Men det gick inte. Plötsligt rörde sig hennes ben inte alls. Hon tittade ner och såg att blommorna hade lindat sig runt hennes anklar och ben, och de förvandlades till slingerväxter. De var så tjocka och starka att hon snart inte kunde röra sig alls.

Hon kunde se en stor orm komma över ängen och mot henne. Hon försökte kämpa sig loss men hon var hjälplös. Det enda hon kunde göra var att se på då den närmade sig. När den var nära nog hoppade den upp i luften mot hennes hals. Hon vände sig och skrek och kände de långa huggtänderna borra sig in i halsen. Smärtan var fruktansvärd.

Caitlin vaknade med ett ryck. Hon satt rakt upp i sängen och andades hårt. Hon rörde vid halsen och kände de två hårdnande ärren. För en sekund trodde hon att hennes dröm var verklighet och såg sig om efter ormen. Det fanns ingen orm.

Hon gned sig om halsen. Såren gjorde fortfarande ont, men inte lika ont som det hade gjort i drömmen. Hon andades djupt.

Caitlin var genomdränkt i kallt svett och hennes hjärta dunkade fortfarande. Hon torkade av ansiktet och tinningarna och kunde känna hennes kalla, blöta hår klibba sig fast. Hur länge sen var det hon badade? Tvättade håret? Hon kunde inte minnas. Hur länge hade hon legat här? Och var var hon egentligen?

Caitlin såg sig omkring i rummet. Det var samma plats som hon mindes från förut—var det från en dröm eller hade hon vaknat här någon gång tidigare? Rummet var helt och hållet gjort av sten och hade ett högt, välvt fönster som hon kunde se natthimlen genom och den enorma fullmånen med sitt ljus sipprande in.

Hon satt på sängkanten och gnuggade hennes panna för att försöka minnas. Hon kände en ohygglig smärta i sidan av kroppen. Hon sträckte sig ner och kände skorpan från ett sår. Hon försökte minnas hur hon fått det. Hade någon attackerat henne?

Caitlin tänkte efter, och sakta men säkert började detaljerna komma tillbaka till henne. Boston. Frihetsspåret. King's Chapel. Svärdet. Sen…bli attackerad. Sen…

Caleb. Han hade varit där, sett ner på henne. Hon hade känt sin värld glida iväg, och hon hade bett honom. Omvänd mig, hade hon bett.

Caitlin höjde händerna och kände de två märkena på halsen, och hon visste att han hade lyssnat på henne.

Det förklarade allt. Caitlin ryckte till vid insikten. Hon hade blivit omvänd. Hon hade förts någonstans, antagligen för att återhämta sig, och antagligen under Calebs vakande öga. Hon prövade sina armar och ben, vred på nacken, testade sin kropp…

Hon kände sig annorlunda, så mycket var säkert. Hon var inte sig själv längre. Kraften som pulserade genom henne kändes obegränsad. Ett begär att springa, att slå igenom väggar, att hoppa upp i luften. Hon kände något annat också: två små utbuktningar på ryggen, bakom skulderbladen. Väldigt små, men hon visste att de var där. Vingar. Hon visste, hon kunde känna, att om hon ville flyga, då skulle de öppna sig för henne.

Caitlin kände sig berusad av den nyfunna styrkan. Hon ville desperat testa den. Hon kände sig så instängd—hon hade ingen aning hur länge hon hade varit här—och hon ville se hur detta nya liv kunde bli. Hon kände också något annat som var nytt: en känsla av vårdslöshet. En känsla av att hon inte kunde dö. Att hon kunde göra dumma misstag, att hon hade ett oändligt antal liv att spela med. Hon ville göra allt ända till bristningsgränsen.

Caitlin vände sig om och såg ut genom fönstret, på natthimlen. Fönstret var format som ett stort valv, utan glas, och var helt öppet för väder och vind. Det var som något man skulle kunna se i ett medeltida kloster.

Den gamla Caitlin, människan, skulle ha tvekat, tänkt efter, tvivlat på sig själv. Men den återfödda Caitlin kände ingen tvekan. Sekunden efter att hon tänkt tanken tog hon fart mot fönstret.

Med bara några få rörelser hoppade hon upp mot fönsterbrädan och dök ut i natten.

Någon del av henne, någon instinkt, sa att så fort hon var i luften skulle hennes vingar skjuta ut. Om hon hade fel skulle hon falla handlöst flera meter ner mot marken. Men den återfödda Caitlin kände att hon aldrig kunde ha fel.

Och hon hade inte fel. När hon flög ut i natten sköt hennes vingar ut bakom hennes skulderblad och hon kunde känna ruset av att flyga, och glida genom luften. Hon var förtjust av att se hur långt hennes vingar bredde ut sig och av att känna den friska nattluften skölja över hennes ansikte, hår och kropp. Det var natt, men månen var full och så stor att den lyste upp som om det vore dag.

Caitlin tittade ner från en fågels perspektiv. Hon hade anat vatten och hon hade haft rätt. Hon var på en ö. Runtomkring henne kunde hon se en enorm och vacker flod vars vatten låg lugnt och stilla, upplyst av månskenet. Det var den bredaste floden hon någonsin sett. Och där, i mitten av den, låg en liten ö där hon hade sovit. En liten ö, bara några få hektar, som på ena sidan höll ett halvt sönderfallet Skotskt slott. Resten av ön var helt uppslukad av en tät skog.

När Caitlin flög genom luften, upp och ner på vindströmmarna, vridande och vändande och dykande, cirklade hon runt ön en gång till. Slottet var stort och magnifikt. Vissa delar var sönderfallna, men andra, de delar som var gömda innanför väggarna, var helt intakta. Det fanns innergårdar, yttergårdar, vallar, torn, spiraltrappor och många, många parker. Det var stort nog för en liten armé.

När hon dök såg hon att insidan av slottet var upplyst av facklor och personer rörde sig omkring. Vampyrer? Hennes sinnen sa henne att de var vampyrer. Hennes egen sort. De gick omkring, pratade med varandra. Vissa tränade, fäktade eller spelade spel. Ön surrade av aktivitet. Vilka var dem? Varför var hon här? Hade de tagit hit henne?

Caitlin slutförde sin cirkel och såg rummet hon hade hoppat från. Hon hade varit i toppen av det högsta tornet som stod vid en vall och en vid, öppen terrass. På den stod en ensam vampyr. Caitlin behövde inte flyga närmare för att se vem det var. Hon visste redan, hon kunde känna det i hjärtat och i själen. Hans blod forsade i henne och hon älskade honom med hela sitt hjärta. Och nu när han omvänt henne älskade hon honom med något som var mer än kärlek. Hon visste, till och med från så långt bort, att den ensamma figuren som gick utanför hennes rum var Caleb.

Hennes hjärta svävade när hon såg honom. Han var där. Han var verkligen där. Han stod där och väntade, precis utanför hennes rum. Han måste ha väntat på att hon ska återhämta sig. Hela den här tiden.

Vem visste hur mycket tid som hade passerat? Han hade aldrig lämnat hennes sida. Inte ens för allt som hade hänt, inte allt som var på gång. Hon älskade honom mer än hon hade ord för. Och nu skulle de vara tillsammans för evigt.

Han stod där, lutande över vallarna och tittade ner mot floden. Han såg både orolig och ledsen ut.

Caitlin dök rakt mot honom med hopp om att hon skulle överraska honom, att hon skulle imponera honom med hennes nyfunna färdighet.

Caleb tittade shockat upp och hans ansikte lyste upp av lycka.

Men när Caitlin kom närmare för att landa hände något. Hon förlorade balansen och koordinationen. Det kändes som att hon närmade sig för snabbt och hon hade inte tid att korrigera. När hon närmade sig vallen skrapade hon knät mot stenen och landade hårt mot stengolvet.

”Caitlin!” utbrast Caleb, som sprang till henne.

Caitlin låg mot den hårda stenen och kände en ny värkande smärta skjuta upp från hennes ben. Hon var helt okej. Hade hon varit den gamla Caitlin, en vanlig människa, hade hon brutit flera ben. Men hon visste att den nya Caitlin skulle återhämta sig snabbt, förmodligen inom några minuter.

Men hon var generad. Hon hade velat överraska och imponera på Caleb. Nu såg hon mer ut som en idiot.

”Caitlin?” frågade han igen, medan han stod på knä bredvid henne och la en hand på hennes axel. ”Är du okej?”

Hon såg på honom med ett fåraktig leende.

”Vilket sätt att imponera på dig,” sa hon, och kände sig dum.

Han lät sin hand känna längs hennes ben, efter någon skada.

”Jag är inte människa längre,” snäste hon. ”Du behöver inte oroa dig för mig.”

Hon ångrade direkt vad hon sagt, och hennes tonfall. Det hade låtit som en anklagelse, nästan som att hon ångrat att hon blivit omvänd. Och hon hade inte menat ha ett så hårt tonfall. Det var snarare det motsatta, hon älskade när han rörde henne, älskade att han fortfarande var så beskyddande. Hon hade velat tacka honom, säga allt och lite till, men som vanligt hade hon klantat till det och sagt helt fel sak vid fel tillfälle.

Vilket hemskt första intryck som nya Caitlin. Hon kunde fortfarande inte hålla käften. Uppenbarligen fanns det vissa saker som aldrig förändrades, inte ens med odödlighet.

Hon satte sig upp, och var på väg att lägga hennes hand på hans axel för att be om ursäkt, när hon plötsligt hörde ett pipigt ljud och kände ett lurvigt moln lägga sig över ansiktet. Hon lutade sig tillbaka och insåg vad det var.

Rose. Hennes vargvalp skuttade upp i hennes famn. Rose kved av upphetsning och slickade Caitlin över hela hennes ansikte. Caitlin kunde inte annat än att skratta. Hon kramade Rose och drog henne tillbaka för att se på henne.

Hon var fortfarande en valp, men hon hade redan växt och var större än vad Caitlin mindes. Caitlin tänkte tillbaka till när hon senast såg Rose, i King's Chapel, då hon låg på golvet och blödde efter att Samantha skjutit henne. Hon hade varit helt säker på att Rose var död.

”Hon klarade sig,” sa Caleb, som om han läste hennes tankar, som han alltid gjorde. ”Hon är tuff. Som sin mamma,” la han till med ett leende.

Caleb måste ha vakat över dem båda två under hela den här tiden.

”Hur länge har jag varit borta?” frågade Caitlin.

”En vecka,” sa Caleb.

En vecka, tänkte Caitlin. Otroligt.

Det kändes som att hon varit borta i flera år. Det kändes som att hon dött och återuppstått, men i en helt ny form. Det kändes som att hon blivit tvättad ren, som att hon började leva på nytt på ett helt oskrivet blad.

Men när hon mindes allt som var på väg att hända insåg hon att en vecka också var en evighet. De hade stulit Svärdet. Och hennes bror, Sam, var kidnappad. En hel vecka hade gått. Varför hade inte Caleb följt efter dem? Varenda minut räknades.

Caleb ställde sig upp, och det gjorde Caitlin också. Hon stod mitt emot honom och såg upp i hans ögon. Hennes hjärta började dunka. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vad var standardprotokollet, rätt sak att göra, nu när båda var vampyrer? Nu när han var den som omvänt henne? Var de tillsammans? Älskade han henne like mycket nu när de var av samma sort? Nu när de skulle vara tillsammans för alltid?

Hon kände sig mer nervös, som om det var mer som stod på spel nu än någonsin förut.

Hon sträckte sig upp och la en lätt hand på hans kind.

Han såg ner i hennes ögon, och hans ögon sken i månljuset.

”Tack,” sa hon, mjukt.

Hon hade velat säga, Jag älskar dig, men det hade inte låtit rätt. Hon hade velat fråga: Kommer du vara med mig för alltid? Älskar du mig fortfarande?

Men trots allt, trots all hennes nyfunna kraft, hade hon inte mod nog att säga det. Hon hade åtminstone kunnat säga, Tack för att du räddade mig, eller, Tack för att du vakade över mig, eller Tack för att du var här. Hon visste hur mycket han gett för att vara här, hur mycket han offrat. Men allt hon lyckades åstadkomma var, Tack.

Han log långsamt, sträckte en hand mot hennes ansikte och drog varsamt håret från hennes ansikte och la det bakom örat. Sen smekte han med baksidan av hans mjuka hand över hennes ansikte, och studerade henne.

Hon undrade vad han tänkte på. Skulle han uttrycka hans eviga kärlek för henne? Skulle han kyssa henne?

Hon kände att han var på väg att göra det, och plötsligt blev hon nervös. Nervös för hur deras nya liv skulle bli. Nervös för vad som skulle hända om det inte fungerade. Så istället för att njuta av ögonblicket var hon tvungen att förstöra det, och öppna sin stora käft när allt hon egentligen ville var att hålla den stängd.

”Vad hände med Svärdet?” frågade hon?

Hans ansiktsuttryck förändrades helt. Det gick från att utstråla kärlek och passion, till oro. Hon såg det hända direkt, som ett mörkt moln som svävade in över en sommarhimmel.

Han vände sig om och tog flera steg mot kanten på stenvallarna, med ryggen mot henne, och såg ut mot floden.

Du är en sån idiot, tänkte hon för sig själv. Varför var du tvungen att säga något? Varför kunde du inte bara låta han kyssa dig?

Hon brydde sig om Svärdet, så mycket var sant, men inte i närheten av hur mycket hon brydde sig om honom. Om dem, som ett par. Men hon hade förstört tillfället.

”Tyvärr så är Svärdet borta,” sa Caleb mjukt, med ryggen mot henne, och såg ut. ”Det stals från oss. Av Samanta, och sen av Kyle. De överraskade oss. Jag hade inte förutsett att de skulle vara där. Det borde jag ha gjort.”

Caitlin gick mot honom, ställde sig vid hans sida och la en hand på hans axel. Hon hoppades att hon kunde ändra stämningen igen.

”Är ditt folk okej?” frågade hon.

Han vände sig och såg mot henne, ännu mer besvärad än förut.

”Nej,” sa han bestämt. ”Min klan är i allvarlig fara. Och varje minut som jag är borta växer sig faran större.”

Caitlin tänkte efter.

”Så varför har du inte gått till dem?” frågade hon.

Men hon visste redan svaret, innan han ens sagt det.

”Jag kunde inte lämna dig,” sa han. ”Jag var tvungen att se att du var okej.”

Var det allt? Tänkte Caitlin. Brydde han sig bara om att se till att hon var okej? Och så fort hon var bättre skulle han bara lämna?

Å ena sidan kände Caitlin kärlek för honom svalla upp inom sig, när hon förstod vad han offrat. Men å andra sidan undrade hon om han bara brydde sig om att hon var okej rent fysiskt? Inte om dem som par?

”Så…” började Caitlin,” nu när du sett att jag är okej…ska du bara gå?”

Det kom ut för hårt. Vad var fel på henne? Varför kunde hon inte vara snällare, mjukare, som han varit? Det var definitivt inte hennes mening. Det kom bara ut helt fel. Egentligen hade hon velat säga, Snälla, lämna mig aldrig.

”Caitlin,” började han mjukt, ”Jag vill att du ska förstå. Min familj, mitt folk, min klan—de är i allvarlig fara. Svärdet är där ute, och det är i fel händer. Jag måste återvända till dem. Jag måste rädda dem. Egentligen borde jag ha lämnat för en vecka sen…och nu när jag ser att du är okej…det är inte så att jag vill lämna dig. Det är att jag måste rädda min familj,” sa han mjukt.

”Jag skulle kunna komma med dig,” svarade Caitlin hoppfullt. ”Jag skulle kunna hjälpa till.”

”Du är inte helt återhämtad än,” sa han. ”Den kraschlandningen var ingen olycka. Det tar vilken vampyr som helst tid att helt och hållet vänja sig vid de nya krafterna. Och i ditt fall, du skadades allvarligt av Svärdet. Det kan ta dagar, eller veckor, att läka. Om du följde med skulle du kunna göra illa dig själv. Slagfältet är ingen plats för dig just nu. De kommer träna dig här. Det är därför jag tog med dig hit.”

Caleb vände sig om och ledde henne över terrassen och såg ner mot innergården.

Långt där nedanför, upplysta av ljuset från facklor, var dussintals vampyrer som slogs, boxades och brottades med varandra.

”På den här lilla ön är en av de bästa klanerna som finns,” sa Caleb. ”De har gått med på att ta in dig. De kommer lära dig. De kommer träna dig. De kommer göra dig starkare. Och sen, när dina krafter har utvecklats helt, och du har läkt, då skulle det vara en ära att slåss bredvid dig. Tills dess kan jag inte låta dig följa med. Kriget jag är på väg mot är väldigt farligt. Till och med för en vampyr.”

Caitlin rynkade på ögonbrynen. Hon hade varit rädd för att han skulle säga något sådant.

”Men tänk om du inte kommer tillbaka?” frågade hon.

”Om jag lever, kommer jag tillbaka till dig. Jag lovar.”

”Men om du inte lever? Frågade Caitlin, nästan för rädd att ens säga orden.

Caleb vände sig om och såg ut mot horisonten, och andades tungt. Han stirrade mot molnen och sa inte ett ord.

Nu var Caitlins chans. Hon ville desperat ändra samtalsämne. Han hade bestämt sig för att lämna, hon kunde se det, och inget skulle stoppa honom. Och det var uppenbart att han inte skulle ta henne med sig. Hon kände en våg av utmattning och hon visste att han hade rätt: hon var inte redo för att slåss. Hon behövde läka.

Hon ville inte slösa mer tid på att försöka stoppa honom. Och hon ville inte prata mer om vampyrer, krig eller svärd. Hon ville använda den värdefulla tid de hade kvar att prata om dem. Caitlin och Caleb. Dem som ett par. Deras framtid. Deras kärlek för varandra. Deras hängivenhet till varandra. Var stod de egentligen?

Än viktigare, hon insåg att ända sedan hon träffade honom för första gången, hade hon tagit honom för givet. Hon hade aldrig stannat upp och tittat in i hans ögon för att säga hur starkt hon egentligen kände för honom. Hon var kvinna nu, och det var dags att hon betedde sig moget, som en kvinna. För att berätta för honom hur hon egentligen kände för honom. Han behövde veta. Kanske kände han det på sig, hur mycket hon älskade honom, men hon hade aldrig faktiskt sagt det. Caleb, jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig. Jag kommer alltid att älska dig.

Caitlins hjärta dunkade och hon var mer skräckslagen för detta än vad hon varit för något annat. Skakande sträckte hon sin hand mot hans ansikte och la den lätt mot hans kind.

Han vände sig långsamt mot henne.

Hon var äntligen redo att berätta sina känslor för honom.

Men när hon försökte fastnade orden i halsen.

På samma gång såg han plötsligt på henne med oro i blicken, och han öppnade munnen för att säga något.

”Caitlin, det är något jag måste berätta för dig—” började han.

Men han fick inte avsluta meningen.

Plötsligt hördes en dörr öppna, och Caitlin kunde känna att de inte längre var ensamma.

De vände sig båda om för att se vem det var.

Det var en person. En vampyr. En vacker, fantastisk varelse, längre, smalare och bättre byggd än Caitlin. Med långt, svallande rätt hår och lysande gröna ögon.

När Caitlin insåg vem det var sjönk hennes hjärta.

Nej. Det kunde inte vara.

Det var hon. Sera. Calebs exfru.

Caitlin hade bara kort träffat henne en gång förut, vid klostren. Men hon hade inte glömt henne.

Sera gick mot dem med samma elegans som en varelse som gått på jorden i flera tusen år. Självsäkert. Utan att sakta ner, och utan att ta blicken från Caitlin, gick hon och ställde sig bredvid Caleb.

Hon sträckte upp en vacker, blek hand och la den långsamt runt Calebs axel. Hon såg ner på Caitlin med totalt förakt.

”Caleb?” sa hon mjukt, med ett ondskefullt leende på hennes läppar. ”Berättade du inte om oss?”

Och med de få orden kändes det som att Caitlin fått en kniv genom hjärtat.

FEM

Samantha såg med fasa på när kitteln tippade mot Sams ansikte. Hon kämpade för allt hon var värd, men hon kunde inte bryta sig loss från hennes tillfångatagare. Hon var hjälplös. Hon var tvungen att helt enkelt stå där och se på när personen hon kommit att älska förgördes.

När vätskan sköljde över honom förberedde sig Samantha på att höra de fasansfulla skriken som oftast hördes när någon östes med Ioricsyra.

Men när Sam försvann helt i vattenfallet av syra hördes det konstigt nog inte ett enda ljud.

Hade det dödat honom så snabbt att han inte ens haft möjlighet att skrika? När vätskan helt runnit över honom syntes Sam igen.

Och Samantha var chockad. Precis som alla andra vampyrer i rummet.

Han var helt okej. Han blinkade och såg sig omkring, uppenbarligen utan någon som helst smärta. Han såg till och med lite trotsig ut.

Det var otroligt. Samantha hade aldrig sett något liknande—aldrig sett någon, varken vampyr eller människa, som var immun mot syran. Ingen, förutom en person. Nu mindes hon. Caitlin. Hans syster. Hon hade också varit immun. Vad kunde det betyda? Var det för att de var genetiskt bundna till varandra? Hon tänkte tillbaka till hans klocka, och graveringen på den. Rosen och Törnen. Kunde dynastin vara delad mellan dem? Kunde det vara så att hon inte var Den Utvalda?

Kunde det vara så att han var det?

Caitlin var några år äldre än Sam och kanske hade hon visat tecken på mognad tidigare än han gjort. Kanske, om de hade väntat några år, hade Sam också visat tecken på att förvandlas till ett halvblod.

Oavsett anledning så var han immun. Vilket gjorde honom väldigt, väldigt mäktig. Och en stor fara för hennes klan.

Samantha såg sig omkring, och bland de hundratals vampyrerna hördes inte ett ljud. Alla bara stirrade, i chock.

Sam såg förbannad ut. Han drog kedjorna och sträckte sig upp för att torka vätskan från ansiktet. Han ryckte i kedjorna men kunde inte komma loss.

”Kan någon släppa loss mig från den här skiten?” skrek han.

Och sen hände det.

Plötsligt hördes ett ljudligt brak från dörren.

Samantha snurrade runt och såg de stora dubbeldörrarna falla ner.

Hon kunde inte tro det. Där stod Kyle, med halva ansiktet vanställt och Sergei vid sin sida, och hundratals legosoldatvampyrer bakom honom.

Och det var inte nog. Kyle hade det. Han höll det högt. Svärdet.

Kyle gav ut ett fasansfullt skrik och tog fart med huvudet före rakt in mot rummet. Hans anhängare följde efter skrikande. Och hela rummet bröt ut i kaos.

Det var vampyr mot vampyr och Kyle och hans armé attackerade alla de kunde se. Men Blacktideklanen hade varit i krig i flera tusen år och skulle inte ge upp så lätt. Rexius vampyrer slog tillbaka med samma beslutsamhet.

Det var ett slagfält, hand mot hand, vampyr mot vampyr. Ingen gav vika, inte en centimeter.

Men Kyle tog sig igenom på ett otroligt sätt. Han höll Svärdet högt, med båda händerna, och svingade det åt alla håll. Vart han än gick föll vampyrer. Armar, ben, huvuden…Kyle var en enmansarmé. Han högg en väg genom klungan av vampyrer, och mördade varenda en.

Samantha var chockad. Under hennes tusen år hade hon aldrig sett en vampyr bli mördad, alltså, helt och hållet dödad. Hon hade aldrig tänkt på en vampyr som bräcklig. Det här Svärdet var skräckinjagande. Och väldigt, väldigt dödligt.

Samantha väntade inte längre. När en vampyr tog fart mot henne, skrikande med hans vassa, blodiga tänder riktade rakt mot hennes ansikte, duckade hon snabbt och lät honom flyga över henne. Sen sprintade hon iväg.

Hon sprang igenom rummet, rakt mot Sam.

Precis i tid. En ondsint vampyr hade samma tanke och störtade mot den kedjade, vettskrämde pojken. Han hoppade rakt mot Sam med tänderna riktade mot hans hals. Han var som ett lamm fastkedjat i ett rum fullt av lejon.

Samantha nådde fram precis i tid. Hon hoppade så att hon kolliderade med honom i luften och slog honom mot golvet. Innan han kunde ta sig upp gav hon honom en knytnäve som slog honom medvetslös.

Hon tog sig upp på fötter och slet i Sams kedjor. När hon lyckades få loss honom såg han sig omkring och kunde inte tro hans ögon, som om det han såg var någon sorts mardröm som kommit till liv.

”Samantha,” sa han, ”vad fan är det som händer—”

”Inte nu,” sa Samantha, medan hon drog av honom kedjorna, tog tag i hans arm och ledde honom genom kaoset. Hon var på väg mot utgången.

När de sprang kom en annan vampyr mot dem med tänderna framme.

Samantha knuffade Sam mot marken, och duckade så att vampyren flög rakt över deras huvuden.

Hon kom snabbt upp på fötter igen, drog upp Sam och så sprang de genom rummet. De lyckades ducka och slingra sig, medan hon ledde dem igenom allt. Hon visste att om de bara kunde nå fram till dörren skulle det finnas en korridor som ledde till en trappa som tog dem ned till gatan. När de väl var ute kunde hon ta dem långt, långt därifrån.

I allt kaos märkte ingen att de sprang. Hon var nästan framme vid dörren, bara någon meter ifrån.

Och då, just när hon var på väg att klara sig ut, kom ett tryck mot ryggen och hon kände att hon föll ner mot golvet. Hon hade blivit påhoppad bakifrån.

Hon vände sig om för att se vem det var. Sergei. Den avskyvärda lilla ryssen, tillika Kyles sidekick. Den som stulit Svärdet från hennes hand.

Han flinade mot henne, ett grymt, ondskefullt flin, och hon hatade honom mer än hon någonsin gjort förut.

Sam visade inga tecken på rädsla. Fortfarande i bojor hoppade han upp på Sergeis rygg och svepte kedjorna runt Sergeis hals. Killen var stark. Han lyckades pressa hårt nog för att få Sergei att släppa taget om Samantha, som kunde rulla loss under honom.

Men Sam var ingen match för en vampyr. Sergei morrade och kastade Sam som om han vore en trasdocka. Sam flög in i en vägg tre meter bort.

Samantha försökte ta sig upp men slogs ner av ett tiotal vampyrer. Hon såg att Sam också var omringad. De var fast.

Det sista hon såg var Sergeis ondskefulla leende då han tog sig upp och slog henne i ansiktet.

*

Kyle hade aldrig känt sig så levande som när han skar genom Blacktideklanens massiva kammare, och med Svärdet i högsta hugg förgörde vampyr efter vampyr.

Blod sprutade åt alla håll, och när han svingade ännu intensivare kändes händerna blöta då han täcktes av blod. Det var hämnd. Hämnd för tusen år av lojal tjänst, och för hur de hade behandlat honom. Hur vågade de. Nu skulle de förstå vad ordet hämnd verkligen betydde. De skulle alla be om ursäkt, varenda en skulle de buga ända till marken för honom, och erkänna att de haft kolossalt fel.

Allt flöt på perfekt. Efter hans lilla omväg förbi Brooklyn Bridge hade han lett sin lojala flock rakt upp mot portarna på City Hall, och dödat de få vampyrer som vågade ställa sig i vägen. De hade gått genom den hemliga gången, djupare och djupare in i City Halls inre, hela vägen upp till hans klans näste. Ingen vampyr vågade ställa sig i vägen då hans armé stormade kammaren. Många andra vampyrer anslöt sig till Kyle då de såg honom, särskilt då de såg att han hade Svärdet. Han var glad att se att så många från hans gamla klan fortfarande var lojala. Han visste att dagen kommit för honom att ta sin rättmätiga position som ledare.

Rexius var en svag ledare. Hade han varit starkare hade han funnit Svärdet själv, för flera år sedan. Han skulle aldrig ha skickat någon annan att göra det. Han gillade att straffa andra för hans egna misstag, när han var den som egentligen borde straffas. Han hade berusats av makten. Att bannlysa Kyle hade varit ett sista desperat försök att få bort de som stod honom nära. Men det hade gått i baklås.

När Kyle slet sig genom rummet var han på väg rakt mot Rexius tron. Rexius såg honom komma och hans ögon blev stora av panik.

Rexius hoppade ner från sin tron och försökte smyga sig bort från slagfältet. Deras så kallade ledare visade sina sanna färger i tid av krig.

Men Kyle hade andra planer.

Kyle sprang mot andra sidan, för att möta Rexius ansikte mot ansikte. Det hade varit mycket enklare att bara stöta Svärdet genom hans rygg, men han vägrade att låta Rexius falla så enkelt. Han ville att Rexius skulle se, på nära håll, vem som dödade honom.

Rexius stannade då han blockerades av Kyles enorma axlar och han såg det skinande Svärdet.

Rexius käke darrade. Han höjde ett skakande finger mot Kyles ansikte. I den stunden såg han mest ut som en gammal man. En svag, vettskrämd man. Vad patetiskt.

”Du är bannlyst!” ropade han, tamt. ”Jag beordrade dig att bannlysas!”

Nu var det Kyles tur att le ett brett, ondskefullt leende.

”Du kan inte vinna!” la Rexius till. ”Du ska inte vinna!”

Kyle gick lättsamt upp mot honom, och med ett enda smidigt drag högg han Svärdet rakt igenom Rexius hjärta.

”Det har jag redan gjort,” sa Kyle.

Hela rummet vände sig om, mitt i striden, och stirrade när de hörde ljudet. Det var ett fasansfullt skrik som tog upp hela stenkammaren. Rexius skrek och skrek, och det verkade aldrig sluta. Alla såg på då hans kropp mitt framför deras ögon löstes upp till ett rökmoln, och sen steg upp i luften mot taken.

Hela rummet stirrade på Kyle.

Kyle höll Svärdet högt, och han vrålade. Det var ett segervrål.

Vilka vampyrer som än överlevt, på båda sidor av slaget, vände sig mot Kyle. Alla gick ner på knä, böjde sina huvuden och bugade ända till golvet. Slaget var slut.

Kyle andades djupt, för att ta in det hela. Han var deras ledare nu.