Förrådd

SEX

Caitlin stormade iväg från Caleb och Sera utan att kunna säga något.

Det var för mycket för henne att bearbeta på en och samma gång. Hade hon precis sett vad hon trodde hon sett? Hur var det möjligt?

Hon hade trott att hon kände Caleb så väl, att de stod varandra närmare nu än någonsin förut. Hon var säker på att de var tillsammans, som ett par, och att det skulle vara så för alltid. Hon hade klart och tydligt sett deras nya liv tillsammans, och hon hade varit så säker på att inget skulle kunna slita dem från varandra.

Och nu det här. Det slog henne aldrig att det kunde finnas en annan kvinna i Calebs liv. Hur kunde han inte ha berätta det?

Caitlin mindes så klart Sera från deras korta besök till Klostren—men Caleb hade insisterat på att han inte längre kände något för henne, att vad de än hade tillsammans tog slut för flera år sedan—hundratals år sedan.

Så vad gjorde hon då här? Särskilt nu, dessutom? När Caleb och Caitlin hade deras mest intima ögonblick tillsammans, när Caitlin precis vaknat, helt omvänd, en sann vampyr, av hans eget blod? Hur kunde hon ens veta var de var? Hade Caleb bjudit in henne? Det måste han ha gjort. Men varför?

Flera lager av smärta sköljde över Caitlin. Det gick inte att förklara det här. Hon hade alltid varit så rädd för att vara sårbar, av precis denna anledning. Men med Caleb hade hon släppt taget, hon hade litat på honom helt och hållet. Hon hade gjort sig själv mer sårbar än hon hade gjort med någon annan kille hon någonsin varit med. Och han hade lyckats såra henne djupare än vad hon någonsin hade anat.

Hon kunde fortfarande inte förstå hur hon hade kunnat missbedöma honom så grovt, hur hon hade kunnat vara så dum, ha så fel. Det kändes som att allt inuti var på väg att gå sönder. Hur skulle odödlighet vara nu, utan honom? Det skulle vara en dom. En dom som varade för evigt. Hon ville dö. Och värst av allt kände hon sig som en idiot.

”Caitlin!” ropade Caleb bakom henne, då hon hörde hans fotsteg komma efter henne. ”Snälla, låt mig förklara.”

Vad kunde det finnas att förklara? Uppenbarligen hade han bjudit in henne hit. Uppenbarligen älskade han henne fortfarande. Och uppenbarligen var hans känslor för Caitlin inte lika starka som hennes känslor för honom.

Caleb tog tag i hennes arm och drog bönfallande i den för att få henne att vända sig mot honom.

Men hon ryckte sig bort. Hon stod inte ut med att känna hans beröring. Hon ville inte ha något med honom att göra. Inte någonsin.

”Caitlin!” utbrast han. ”Kan du inte bara låta mig förklara?”

Men Caitlin saktade inte in. Hon var en annan person, en annan varelse nu, och hon kände det på flera olika sätt. Med hennes nya vampyrkrafter kände hon också en helt ny samling vampyrkänslor. Hon kunde redan märka att hennes känslor var starkare än vad de hade varit när hon var människa—mycket, mycket starkare. Hon kände allt mycket djupare. Hon kände sig inte bara deprimerad—hon kände som att hon ville dö. Hon kände sig inte bara sviken—hon kände som att hon bokstavligt blivit huggen i hjärtat med kniv. Hon ville slita sig själv i stycken, göra vad som helst för att få bort smärtan som åt upp henne inuti.

Hon tågade över terrassen till hennes rum, och smällde igen ekdörren bakom henne.

”Caitlin, Caitlin snälla!” hörde hon den dämpade rösten utifrån.

Caitlin vände sig om och slog i dörren.

”Gå iväg!” ropade hon. ”Gå tillbaka till din fru!”

Efter flera sekunder kände hon att han äntligen gick därifrån.

Nu var det bara hon. Bara tystnad. Caitlin satt på sängkanten i hennes lilla rum, och hon la sitt huvud i händerna och grät. Hon grät och grät, hjärtskärande tårar. Hon kände att allt hon hade att leva för plötsligt hade försvunnit.

Hon hörde ett pip och kände något mjukt och fluffigt smeka över hennes ansikte, Roses lurviga ansikte gnuggande mot Caitlins. Rose slickade Caitlins kinder i ett försök att få bort hennes tårar.

Det hjälpte Caitlin att ta sig ur gråtattacken. Hon sträckte sig ned och smekte Roses ansikte. Rose hoppade upp i Caitlins knä, fortfarande liten nog för att kunna göra det, och kramade om henne.

”Jag har fortfarande dig, Rose,” sa Caitlin. ”Do lämnar mig väl inte, eller hur?”

Rose lutade sig bakåt och slickade hennes ansikte.

Smärtan var för mycket. Caitlin kunde inte tillåta sig själv att sitta krav i rummet en sekund till. Hon kände att hon var nära på att slå sig genom väggarna.

Hon såg mot väggarna och den inbjudande natthimlen, och utan att tveka la hon ner Rose, skuttade från sängen, tog två långa kliv och hoppade ut.

Hon visste att hennes vingar skulle skjuta ut och bära henne. Men en del av henne önskade att de inte skulle göra det—att de skulle svika henne och att hon skulle falla handlöst mot marken.

SJU

Samantha stod fastkedjad. Hon hölls hårt i armarna av flera vampyrer som drog henne genom den stora kammaren. Rummet hade förvandlats till ett slakthus. Åt alla håll såg hon tusentals vampyrlik, hennes forna klanmedlemmar, deras blod som vattnet i en pool över golvet, hackade i bitar av Kyle och hans förbannade Svärd. Det där Svärdet hade mer kraft än vad hon hade anat.

Men bland all förödelse hade flera hundra vampyrer klarat sig levande. Kyles folk nu. Och för varje sekund kom fler färdandes in genom de öppna dörrarna. Det verkade inte finnas något slut på strömmen av vampyrer som var ivriga att svära sig trogna till Kyle. Det var uppenbarligen hans klan nu. Nu när Rexius var död fanns det ingen annan att svära sig trogen till. Och Kyle hade förtjänat det. Han hade lyckats utplåna varenda vampyr som någonsin bedragit honom.

Flera hundra vampyrer hade hjälp honom i slaget mot Rexius. Vissa var lojala till Kyle på riktigt, medan andra bara var opportunistiska. Andra gillade helt enkelt inte Rexius och hade väntat på någon möjlighet. Vampyrer strömmade in från klaner från hela staden. Nyheter spred sig snabbt i vampyrvärlden—och alla ville vara med på ett kommande krig. Vad deras anledningar än var, så var de Kyles armé nu.

Nu när Kyle var ledare, nu när han hade Svärdet, var det uppenbart att det skulle bli ett stort krig, ett krig som inte var som något vampyrrasen någonsin varit del i förut. Kyle var hänsynslös, och blodtörstig, och inte ens den här massakern hade mättat honom. Han hade något otalt som han inte kunde komma över. Alla andra vampyrer där ute som inte svort sig trogna till honom skulle få betala för det. Tillsammans med alla oskyldiga människor. Samantha visste att hans vendettor var oändliga, och snart skulle New York City vara hans lekplats.

De drog Samantha hårdhänt genom kaoset till mitten av rummet.

Kyle satt på Rexius tron nu och åtnjöt makten med ett ondskefullt leende på sina läppar, medan vampyrer bugade sig djupt från alla håll.

Sergei, som stod vid hans sida, bankade en metallstav i marken tre gånger.

Hela rummet, tusentals vampyrer, radade upp sig. Alla höjde sina nävar och ropade: ”Hail Kyle!”

Samantha var förbluffad. Det var en otrolig uppvisning av makt och lojalitet. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv sett lydnad på det sättet. Kyle var magnetisk. Redan nu var han en tyrann.

Men Kyle verkade inte intresserad av sina soldater. Istället var hans ögon fixerade på Samantha. Hela rummet verkade märka hans intresse för henne och sorlet la sig när de gjorde sig redo för vad som skulle komma.

”Så,” sa Kyle till henne. ”Du lyckades ta dig till Svärdet före mig. Men som du ser är jag den som har det nu.”

”Än så länge,” spottade Samantha tillbaka.

Låt honom fundera på det, tänkte hon. För hon trodde verkligen att det en dag inte skulle vara hans längre. Vem som än var menad att ha Svärdet skulle ha det, och hon visste, långt inombords, att det inte var Kyle.

Kyle höjde sina ögonbryn.

”Vet du varför jag låtit dig leva så här länge?” frågade han.

Samantha såg trotsigt på honom. Hon hade inget intresse för att ha en dialog med honom. Hon ville inte ha någon del i den här nya klanen. Hon ville lämna, för att ta sig så långt från den här platsen som möjligt. Hon ville bara ta Sam och lämna. Om han skulle tillåta dem.

Men hon kunde inte se Sam någonstans. De hade blivit tillfångatagna av Kyles soldater och hon hade inte sett honom sen dess. Samantha var tvungen att hålla sig lugn tills dess att hon kunde få veta var han var. Hon var tvungen att köpa tid tills att hon kunde fly tillsammans med Sam, och hon skulle svära sig trogen till Kyle om det var nödvändigt.

”Jag vet inte varför Rexius skickade dig för att hämta Svärdet istället för mig. Som vi alla vet är jag den bättre krigaren. Men jag ska medge att du är skicklig,” sa han.

”Men det är inte enda anledningen till att jag låtit dig leva. Rexius planerade att straffa dig. Därför antar jag att du inte har någon anledning att vara lojal mot honom. Ett krig är på väg, och jag skulle kunna ha användning av en soldat som du. Om du är redo att svära dig trogen till mig, så ska jag överväga att låta dig leva.”

Samantha funderade. Hon hade inget emot att svära sig trogen till honom, men hon visste att hon väldigt snart skulle lämna allt detta. Men först var hon tvungen att veta var Sam var.

”Och pojken?” frågade hon. ”Var är han?”

Kyle log.

”Ah ja, pojken. Precis vad jag ville diskutera. Jag vet inte riktigt varför du blivit så förtjust i den här människan, och när du blev det bröt du redan mot våra regler. Vet du, jag skulle kunna döda dig bara för det. Men jag tycker att det är väldigt intressant, och det är faktiskt en av anledningarna till att jag låtit dig leva.”

”Du förstår, Samantha, du måste straffas. Varje vampyr som någon gång var lojal mot Rexius och inte mot mig måste straffas. Det är del i invigningen av min nya armé. Du ska lära dig att lyda mig, och bara mig.”

”I ditt fall har jag funnit en perfekt lösning: något som både visar din lojalitet mot mig och som straffar dig. Mina mannar kommer föra dig till pojken, du kommer föra honom tillbaka hit, och framför alla här kommer du att döda honom.”

Samanthas hjärta sjönk vid tanken. Det var något som hon aldrig någonsin skulle kunna göra. Hon skulle ta sitt eget liv innan hon tog hans. Kyle var, som vanligt, galen. Och grym. Ja, han var en passande efterträdare till Rexius.

”Jag kommer faktiskt njuta lite av att se dig personligen avrätta honom,” sa Kyle, med ett leende när han tänkte på det. ”Du förstår, för mig är pojken en belastning. Han kommer från samma linje som sin syster, och så vitt jag vet har de en immunitet som skulle kunna skada oss. Jag litar inte på någon av dem. Och dessutom, han är en människa.”

Kyle studerade Samanthas ansikte noga.

”Om du gör det här, då kommer jag belöna dig med rang, ära och prestige. Du kommer ha en särskild plats i min nya klan. Det här kommer bli ett fantastiskt krig, ett krig mer magnifikt än vår sort någonsin har sett förut. Och du kan vara en av dess ledande arkitekter.”

”Men om du vägrar…då kommer du bli torterad, långsamt in i en evig smärta, och ditt namn kommer bli utraderat från vår klans historia helt och hållet.”

Rummet var dödstyst medan Samantha funderade. Hennes tankar rusade omkring, desperat letande efter någon utväg.

”Varför dödar du honom inte själv?” frågade hon till slut.

Kyle lutade sig tillbaka och log långsamt.

”Halva nöjet är att se dig göra det,” sa han. ”En av mina favorithobbies är att se personer döda det som de håller kärt.”

ÅTTA

Caitlin flög och flög. Hon hade ingen aning vart hon var på väg, men vart vinden än tog henne skulle hon vara okej med. Det kändes som att hon ändå inte hade någonstans att ta vägen, och inget att leva för. Hennes älskade Caleb hade bedragit henne, och den enda personen hon brydde sig om i världen, hennes bror Sam, hade antagligen också bedragit henne. Sam hade ju lett Samantha, och alla de andra onda vampyrerna, rakt mot henne, rakt mot King's Chapel. Fanns det någon kvar i världen hon kunde lita på? Var det hennes öde att alla i hennes liv skulle bedra henne?

Caitlin flög högt över Hudson River och såg där den glimmade i månljuset. Nattbrisen torkade hennes tårar och det kändes skönt mot hennes ansikte och hår. Hon var långt från ön nu, den var bara en prick på horisonten. Hon flög längre och längre bort, desperat för att rensa tankarna.

Hon dök lågt, och flög bara någon meter över vattenytan så att hon nästan kunde röra vid den. Det kändes skönt att vara så nära vattnet. Någon del av henne ville fortsätta dyka så att hon dränktes av det. Men en annan del av henne, den nya vampyrdelen, visste att det skulle vara meningslöst. En vampyr kunde inte dö. Inte ens genom drunkning.

Fiskar skuttade upp ur vattnet runtom henne där hon flög. De måste ha känt av hennes närhet. Var det vampyrblod de kände av?

Caitlin steg högre och högre upp i luften, och ju högre hon kom desto mer började hennes huvud klarna igen. Hon tänkte på allt som hade hänt. Detaljerna kändes redan oklara. Var det möjligt att hon överreagerat? Nu när hon tänkte efter, vad hade Caleb egentligen gjort? Ja, Sera var där, och å ena sidan var hennes närvaro oförsvarbar. Men ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg Caitlin att hon inte riktigt visste varför hon var där, eller hur hon kommit dit? Hon visste inte med säkerhet att Caleb bjudit in henne. Hon visste inte med säkerhet att de var tillsammans igen. Var det alls möjligt att det fanns någon annan förklaring?

Kanske hade hon reagerat för snabbt. Hon gjorde alltid det, hon kunde aldrig behärska sig själv.

När Caitlin flög ännu högre gjorde hon en vid sväng och tog fart mot ön igen. Hon kände sig dragen dit, och en del av henne undrade om hon skulle återvända. Egentligen, var skulle hon annars ta sig?

Hon kände ett nyfunnet syfte. Kanske skulle hon i alla fall ge honom en chans att förklara. Han hade räddat henne så många gånger. Han hade vakat över henne alla de där dagarna, och han hade tagit hand om henne tills hon var okej igen. Kanske älskade han henne fortfarande. Kanske…

Caitlin var inte så säker längre. Men ju mer hon flög, desto mer insåg hon att hon i alla fall var skyldig honom en chans, en chans att förklara sig.

Ja, det skulle hon ge honom. Sen skulle hon bestämma sig.

*

Caleb var rasande. Än en gång hade Sera kommit in i hans liv och förstört var hon än gått. Han kunde inte minnas, under de tusentals år, hur många gånger han bett henne att lämna honom ifred, hur många gånger han berättat för henne att han inte hade några känslor för henne, att han inte ville ha något med henne att göra. Men så ofta, i precis fel tillfällen, lyckades hon dyka upp ändå. Det var som att hon visste, som att hon kände på sig när han träffat någon ny, när han träffat någon han verkligen brydde sig om. Och hon dök alltid upp i helt fel tillfälle. Han hade aldrig träffat någon som var så dominant och kontrollerande. Och hon hade plågat honom i flera tusen år.

Den här gången kunde han inte acceptera det. Han skulle inte tillåta det. Hon hade förstört hans relationer för många gånger, och det här var en gång för mycket. Han brydde sig mer om Caitlin än någon annan han någonsin varit med—både vampyr och människa. Och som en nattfjäril runt elden måste Sera ha känt av det. Det måste ha varit vad som fått henne att komma fram, vad som drivit henne att söka upp honom.

Hon hade en anledning—det hade hon alltid. Det var problemet med henne: man kunde aldrig riktigt skylla helt och hållet på henne, för hon kom alltid med något brådskande meddelande som alltid hade någon sorts legitimitet. Den här gången, så klart, var det för att deras klan var på väg att attackeras. Hon sa att Kyle var tillbaka i New York City med Svärdet och att det bara var dagar tills att det skulle vara ett fullskaligt vampyrkrig. Hon kom med ett meddelande från hans klan: de ville ha honom tillbaka. De var villiga att förlåta hans tidigare brott. De behövde varje soldat de hade nu när det var krig, och Caleb var en av deras bästa.

Så å ena sidan kunde han inte vara så arg på henne som han hade velat—vilket gjorde situationen ännu mer irriterande. Å andra sidan misstänkte han att hon hade väntat på just ett sådant här tillfälle för att ha som ursäkt att slingra sig tillbaka in i hans liv. Men oavsett vad nyheterna var hade hon ingen rätt att ge Caitlin intrycket att de fortfarande var tillsammans.

Han stormade tillbaka till henne över slottets terrass, alldeles röd i ansiktet.

”Sera!” ropade han. ”Varför var du tvungen att säga det där? Varför var du tvungen att säga det på det sättet? Det finns inget vi! Och du vet mycket väl att det finns inget som jag inte berättat för henne. Du kom hit för att leverera ett meddelande från vår klan. Det är allt. Du gav henne intrycket att jag höll någon sorts hemlighet från henne, att du och jag fortfarande var tillsammans.”

Hon verkade inte alls brydd av hans ilska. Snarare verkade hon njuta av det. Hon hade lyckats reta upp honom, och det verkade vara precis det hon velat.

Hon log långsamt, tog ett steg mot honom och la en hand på hans axel.

”Men är vi inte det då?” frågade hon förföriskt. ”Innerst inne vet du att vi fortfarande är det. Det är precis därför som det här gör dig upprörd. Hade du inte haft några känslor för mig så hade det inte spelat någon roll för dig.”

Caleb slog bort hennes hand.

”Du vet att det där är nonsens. Vi har inte varit tillsammans på flera hundra år. Och vi kommer aldrig vara tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger jag kan säga det här,” sa Caleb, rasande. ”Du måste hålla dig ute ur mitt liv. Du måste hålla dig borta från mig. Och mest av allt, från Caitlin. Jag varnar dig, håll dig borta från henne.”

Seras min förbyttes blixtsnabbt till ilska.

”Den patetiska lilla flickan,” snäste hon. ”Bara för att hon är en av oss nu betyder det inte att hon har någon som helst ställning över mig. Hon är ingenting jämfört med mig. Jag förstår inte hur du ens kan se på henne på det sättet. Och dessutom sanktionerade aldrig vår klan att du skulle få omvandla henne,” sa Sera med en mörk blick.

Caleb visste vad det betydde. Det var ett hot. Hon varnade honom, om hans brott mot lagen. Han kunde straffas hårt för det—och hon hotade att berätta för de andra.

”Jag bryr mig inte om dina hot,” sa Caleb med mörk ton. ”Du kan berätta vad du vill för vem som helst. Jag kommer möta vad de bestämmer sig för att göra själv.”

”Du äcklar mig,” snäste Sera. ”Vi är mitt i ett krig, hela vår klan, hela vår familj är i fara. Och vad gör du? Du gömmer dig här ute, på någon ö, och väntar på att någon patetisk liten flicka ska må bättre. Du borde vara hemma och slåss för ditt folk, som den man du brukade vara—”

Min klan kastade ut mig,” snäste Caleb tillbaka, ”efter hundratals år av lojal tjänst. Jag är inte skyldig dem någonting. De får precis vad de förtjänar.”

Caleb andades ut.

”Oavsett vad, så bryr jag mig om dem, och eftersom situationen är som den är så kommer jag inte svika dem. Jag sa att jag ska återvända, när det är dags.”

”Du sa att du skulle komma tillbaka när hon var bättre. Uppenbarligen är hon bättre nu. Du har inga ursäkter kvar. Du måste komma tillbaka nu!”

”Jag kommer vara trogen mitt ord, som jag alltid är. Men jag vill vara tydlig med en sak: jag kommer endast tillbaka för att hjälpa till att rädda vår klan, rädda människorna som riskerar slaktas, och för att ta tillbaka Svärdet. Inbilla dig inte att det är för någon annan anledning. Så fort mitt uppdrag är avklarat kommer jag lämna igen, för alltid den här gången, och det kommer vara sista gången du någonsin ser mig. Inbilla dig inte att vi är tillsammans igen. För det är vi inte.”

”Åh, Caleb,” sa hon med ett mörkt litet skratt, ”du kan tro vad du vill, men du vet innerst inne att du och jag alltid har varit tillsammans, och vi kommer alltid vara tillsammans. Ju mer du står emot, desto mer dras du till mig. Jag vet hur mycket du älskar mig. Jag känner det, varenda dag.”

”Du inbillar dig,” sa Caleb, ”Du blir bara värre och värre.”

Sera log bredare. ”Ja,” sa hon, ”intala dig själv det. Kämpa emot dina känslor. Kämpa emot vad både du och jag redan vet.”

Sera tog plötsligt två självsäkra steg mot honom, svepte hennes armar runt hans hals och med en snabb rörelse drog honom till sig.

Innan han kunde reagera la hon hennes läppar mot hans och kysste honom med full kraft.

Caleb ryggade sig äcklat tillbaka, och knuffade henne ifrån sig. När han gjorde det såg han någon i ögonvrån landa på balustraden bredvid dem.

Caitlin

*

När Caitlin närmade sig ön kände hon sig mer och mer hoppfull. Hennes tankar hade klarnat nu. Hon insåg att Caleb inte gjort något fel alls. Hon hade varit dum. Hon borde ha gett honom en chans att förklara. Sera kunde ju ha kommit oinbjuden, och det behövde inte vara något mellan dem. Varför hade hon förhastat sig så?

När hon dök djupare och ön började synas såg hon det enorma stenslottet breda ut sig under henne, med vampyrer som tränade i ljuset av facklorna. Det var en vacker plats, och hon var tacksam att Caleb fört henne hit. Hon började känna att allt skulle bli okej ändå, när hon gjorde en sista vändning runt kröken och landade på den övre vallen.

Men när hon närmade sig och landade slutade hennes hjärta slå.

Där var Caleb och Sera. Och den här gången kysstes de.

Kysstes. Tanken skar inuti Caitlin mer än Svärdet gjort. Hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte tänka. Hon kunde inte andas. De kysstes. Kysstes.

Så de var tillsammans ändå. Det fanns inget att missförstå den här gången. Han älskade henne fortfarande.

Han hade kastat ut Caitlin som om hon inte var värd någonting. Och han hade gjort det mitt framför hennes ögon.

Caleb rusade mot henne och den här gången sprang hon inte. Hon stod kvar, fastfrusen av chock, och hon kände en ilska välla upp inom henne. Hon kände sig själv bli vild, vildare än hon någonsin varit som människa.

”Caitlin,” började Caleb, ”det är inte som det verkar. Snälla, låt mig förklara—”

Men när Caleb närmade sig henne och började prata pekade Caitlin bara ett finger mot horisonten.

”GÅ!” skrek hon, bistert.

Det var en order. Det var inte en fråga, och det fanns ingen plats för att diskutera.

Caleb stod där, han också fastfrusen, till synes chockad av hennes ilska. Han måste ha sett hur uppgiven hon var.

”JAG SA GÅ!” skrek Caitlin igen. ”Jag vill aldrig se dig igen. Inte så länge jag lever!”

Caleb stod där och såg chockade och sårad ut, som en liten pojke som precis fått en utskällning. Han verkade ha så mycket mer han ville säga till henne, men han verkade också förstå att hon inte skulle lyssna på ett ord.

Han böjde långsamt huvudet i förtvivlat.

Han vände sig om och gick mot kanten, tog två långa kliv och hoppade. Han flög med sina gigantiska vingar flaxande, på väg ut i natten.

Caitlin kunde se Sera vända sig för att se efter honom, se honom flyga iväg, med en orolig min, som om hon ville flyga efter honom. Men hon verkade också kluven, som om det fanns något hon ville säga till Caitlin innan hon flög iväg.

Sera tog plötsligt flera steg mot Caitlin tills hon bara var någon meter ifrån henne.

”Jag hatar dig,” sa Sera långsamt, hennes ord som gift. ”Jag kommer alltid att hata dig. Du försökte ta min man ifrån mig. Och det kommer aldrig fungera. Caleb vill inte ha dig. Han vill ha mig. Bara mig. Och så har det alltid varit.”

Caitlin var för arg för att orka svara, och hon hade ändå inget att säga henne.

Seras vingar bredde ut sig bakom henne då hon gjorde sig redo för att flyga iväg. Innan hon vände sig om lutade hon sig närmare Caitlin och viskade en sista sak: ”Jag har något med Caleb som du aldrig kommer få. Inte så länge du lever. Han har säkert aldrig berättat för dig, och han kommer säkert aldrig göra det heller.”

Caitlin stirrade tillbaka med samma ilska, och undrade vad denna vidriga varelse kunde säga för att göra henne ännu mer upprörd än vad hon redan var. Hon trodde inte det var möjligt.

Men när hon hörde de sista orden insåg hon att det visst fanns någon som kunde göra det värre.

”Caleb och jag har ett barn tillsammans.”