Nu och för alltid

Hon ville ropa något till honom, för att argumentera, för att motbevisa hans påstående om att hon var för stolt, men istället såg hon hans rygg när han försvann i mörkret i den virvlande snön, oförmögen att tala.

Emily stängde dörren, stängde ut världen och snöstormens raseri. Hon var nu helt ensam. Ljusen smet in i korridoren från vardagsrummet, men var inte tillräckligt stark för att nå uppför trappan. Hon tittade upp i den långa trätrappan som försvann i dunklet. Om hon inte var beredd på att sova på en av de dammiga sofforna skulle hon behöva våga sig upp i det kolsvarta mörkret. Hon kände sig som ett barn igen, rädd för att falla ned i den skuggfyllda källaren, hitta på alla slags monster och spöken som väntade där ner för att ta henne. Först nu var hon en vuxen kvinna på trettiofem, för rädd för att gå upp för trappan för hon visste att synen av övergivenhet var värre än alla spöken hennes sinne kunde skapa.

I stället gick Emily tillbaka in i vardagsrummet för att suga åt sig den sista värmen från brasan. Det fanns fortfarande några böcker på bokhyllan - Den hemliga trädgården, Fem barn, Det - Klassiker som hennes far hade läst för henne. Men var är resten? Var hade hennes pappas ägodelar tagit vägen? De hade försvunnit på den okända platsen precis som hennes pappa hade.

När glöden började dö bosatte sig mörkret runt henne och matchade hennes dystra humör. Hon kunde inte skjuta upp utmattningen längre; tiden hade kommit för att kliva upp för trappan.

Precis när hon lämnade vardagsrummet hörde hon ett konstigt skrapljud som kom från ytterdörren. Hennes första tanke var någon form av vild varelse som sniffade runt efter sopor, men ljudet var för precist, för noga övervägt.

Hjärtan dunkade när hon gick längs hallen på tysta fötter, ställde sig vid ytterdörren och pressade sitt öra mot den. Vad hon än trodde hon hade hört var det borta nu. Allt hon kunde höra var den skrikande vinden. Men något tvingade henne att öppna dörren.

Hon öppnade dörren och såg att det stod ljus, en lykta och tändstickor på tröskeln. Daniel måste ha kommit tillbaka och lämnat det till henne.

Hon lyfte upp allt och accepterade motvilligt hans erbjudande om hjälp, med skadad stolthet. Men samtidigt var hon bortom tacksam att det fanns någon som brydde sig om henne. Hon må ha gett upp sitt liv och flytt hit, men hon var inte helt ensam här.

Emily tände lyktan och kände sig äntligen modig nog för att gå upp för trappan. Medan det mjuka ljuset från lyktan ledde henne uppför trappan synade hon bildramarna på väggen. Bilderna inuti dem hade bleknat med tiden och spindelväven täckta i damm låg över dem. De flesta av bilderna var akvareller av det lokala området - segelbåtar på havet, vintergröna i nationalparken - men en var ett familjeporträtt. Hon stannade och stirrade på bilden på sig själv som en liten tjej. Hon hade helt glömt den här bilden, hon hade begränsat den till en del av hennes minne och som hade varit låst i tjugo år.

Medan hon svalde sina känslor fortsatte hon att gå upp för trappan. De gamla stegen knakade högt under henne och hon märkte att några av stegen hade spruckit. De var slitna från år av fotspår och ett minne kom till henne från när hon sprang upp och ner i dessa steg i hennes röda T-barskor.

Uppe i korridoren lyste lyktan upp den långa korridoren - de många mörka ekdörrarna, golv till tak-fönstret i slutet som nu var täckt med fastspikade brädor. Hennes gamla sovrum var det sista till höger, mittemot badrummet. Hon kunde inte stå ut med tanken på att se in i något rum. För många minnen skulle finnas i hennes sovrum, för många att släppa lös just nu. Och hon var inte så sugen på att få reda på vilken typ av skrämmande kryp som har gjort badrummet till sitt hem under åren.

I stället gick Emily längs korridoren, förbi den antika prydnadskistan som hon hade slagit i tån på otaliga gånger, och in i hennes föräldrars rum.

I ljusskenet kunde Emily se hur dammig sängen var och hur malar hade tuggat sönder sängkläderna under åren. Minnet av den vackra himmelssängen som hennes föräldrar hade delat splittrade hennes sinne när hon konfronterades med verkligheten. Tjugo år av övergivenhet hade härdat rummet. Gardinerna var smutsiga och skrynkliga och hängde slappt bredvid de brädade fönsterna. Vägglampetterna var fyllda med damm och spindelväv, och det såg ut som att flera generationer av spindelfamiljer hade gjort dem till sitt hem. Ett skikt av tjockt damm hade satt sig över allt, inklusive på sminkbordet bredvid fönstret, den lilla pallen som hennes mamma hade suttit på för många år sedan medan hon smörjde sitt ansikte med lavendel-doftande kräm framför sminkspegeln.

Emily kunde se allt, alla minnen som hon hade begravt under åren. Hon kunde inte hindra tårarna från att komma. Alla känslor som hon hade känt under de senaste dagarna tog tag i henne, intensifierade av minnen från hennes pappas och om den plötsliga chocken över hur mycket hon saknade honom.

Utanför intensifierades snöstormens ljud. Emily satte ner lyktan på sängbordet, vilket skickade ett moln av damm i luften, och gjorde sig redo för sängen. Eldens värme hade inte nått såhär långt och rummet var bitande kallt när hon tog av sig kläderna. I sin resväska hittade hon sitt silkeslinne och insåg att det inte skulle vara till stor nytta för henne här; hon skulle klara sig bättre i långkalsonger och sockar.

Emily drog tillbaka det dammiga lappskyddet i karmosinrött och guld som täckte sängen. Hon stirrade upp i taket ett ögonblick och reflekterade över allt som hade hänt de senaste dagarna. Ensam, kall och med en känsla av hjälplöshet, blåste hon ut lyktans flamma och kastade sig in i mörkret och grät sig själv till sömns.

KAPITEL FYRA

Emily vaknade tidigt nästa morgon och kände sig desorienterad. Det kom in så lite ljus i rummet från fönstren, så det tog henne en stund att inse vart hon var. Hennes ögon anpassade sig långsamt till dunklet, rummet materialiserades kring henne, och hon kom ihåg - Sunset Harbor. Hennes fars hem.

En stund gick innan hon kom ihåg att hon också var arbetslös, hemlös och helt ensam.

Hon släpade sin trötta kropp ur sängen. Morgonluften var kall. Hennes utseende i den dammiga sminkspegeln skrämde henne; hennes ansikte var svullet från tårarna som hon fällde under natten, hennes hud härjad och blek. Hon insåg plötsligt att hon hade misslyckats med att äta tillräckligt med mat under gårdagen. Det enda hon hade konsumerat hade varit en kopp av Danils braskokade te.

Hon tvekade en kort stund bredvid spegeln och såg hennes kropp återspeglas i det gamla, smutsiga glaset medan hennes sinne spelade upp nattens händelser – den värmande elden, när hon satt vid eldstaden med Daniel och dricka te, Daniel som retade hennes oförmåga att ta hand om huset. Hon kom ihåg snöflingorna i hans hår när hon först öppnade dörren åt honom och hur han hade återvänt till snöstormen och försvunnit ut i den svarta natten lika fort som han kom.

Hennes kurrande mage drog henne ur tankarna och tillbaka till ögonblicket. Hon klädde på sig snabbt. Den skrynkliga skjortan som hon drog på sig var alldeles för tunn för den kalla luften, så hon virade den dammiga filten från sängen runt axlarna. Sedan lämnade hon sovrummet och gick ner på nedervåningen på nakna fötter.

Nedervåningen var helt tyst. Hon kikade genom det frostade fönstret i ytterdörren och blev förvånad över att se, att även om stormen nu hade slutat, var snön en meter hög och gjorde världen till en jämn, oändlig vithet. Hon hade aldrig sett så mycket snö i hela sitt liv.

Emily kunde bara se ett fotspår från en fågel som hade hoppat runt på vägen utanför, men förutom det hade ingenting blivit stört. Det såg lugnt ut, men samtidigt öde, vilket påminde Emily om ensamhet.

Hon insåg att det inte var ett alternativ att utforska utomhus, så Emily bestämde sig för att utforska huset och se vad det skulle kunna innehålla. Huset hade varit så mörkt igår kväll att hon inte hade kunnat kolla runt ordentligt, men nu på morgonen var det lite lättare. Hon gick in i köket först, instinktivt driven av sin kurrande mage.

Köket var i ett värre tillstånd än hon hade insett när hon hade kommit hit igår kväll. Kylskåpet – en gräddvitt original 1950-talets Prestcold som pappa hade hittat under en gårdsförsäljning en sommar - fungerade inte. Hon försökte komma ihåg om den någonsin hade det, eller om det hade varit en annan källa till irritation för hennes mamma, ytterligare skräp hennes pappa hade fyllt det gamla huset med. Emily hade tyckt att hennes pappas samling var tråkig som barn, men nu uppskattade hon de här minnena och klamrade fast i dem så hårt hon kunde.

Inne i kylskåpet fann Emily ingenting annat än en hemsk lukt. Hon stängde det snabbt och låste dörren med handtaget innan hon gick över till skåpen för att se inuti. Här hittade hon en gammal burk med majs, så solblekt att den var oläsbar, och en flaska maltvinäger. Hon funderade kortfattat på att göra någon form av måltid ur objekten men bestämde att hon inte var så desperat. Konservöppnaren var ändå helt sönderrostad, så det skulle inte vara möjligt att komma in i majsburken även om hon ville.

Hon gick in i skafferiet där tvättmaskinen och torktumlaren fanns. Rummet var mörkt och det lilla fönstret täckt med plywood som många av de andra i huset. Emily tryckte på en knapp på tvättmaskinen, men blev inte förvånad över att den inte fungerade. Alltmer frustrerad över sin situation bestämde sig Emily för att agera. Hon klättrade upp på skänken och försökte dra en plywoodbräda. Det var svårare än hon hade förväntat sig, men hon var bestämd. Hon drog och drog, med all sin kraft i armarna. Slutligen började brädan att ge vika. Emily drog till ytterligare en gång och plywooden gav vika och flög av fönstret. Kraften var så stor att hon föll bakåt från skänken och den tunga brädan föll från hennes grepp och flög mot fönstret. Emily hörde ljudet av fönstret som krossades samtidigt som hon landade på en hög på golvet och värjde sig.

Kall luft forcerade sig in i skafferiet. Emily stönade och drog sig upp till sittande innan hon kontrollerade sin skadade kropp för att se till att ingenting var brutet. Hennes rygg gjorde ont och hon gned den medan hon tittade upp på det trasiga fönstret som släppte in en svag stråle ljus. Det frustrerade Emily att inse att hon bara gjort det värre när hon försökt lösa ett problem.

Hon tog ett djupt andetag, ställde sig upp och plockade försiktigt upp brädorna från skänken där de hade fallit. Bitar av glas föll till marken och krossades. Emily inspekterade brädorna och såg att spikarna var helt böjda. Även om hon kunde hitta en hammare - något tvivlade hon starkt på – skulle spikarna vara alltför böjda ändå. Då såg hon att hon hade lyckats bryta upp ramen i fönstret medan hon slog av brädorna. Allting skulle behöva bytas ut.

Emily var alldeles för kall att stå i skafferiet. Genom det krossade fönstret konfronterades hon av samma syn, oändlig vit snö. Hon tog upp sin filt från golvet och lade den runt axlarna igen, sedan lämnade hon skafferi och gick in i vardagsrummet. Här skulle hon åtminstone kunna tända en brasa och få lite värme i sina ben.

I vardagsrummet fanns den tröstande lukten av bränt trä fortfarande kvar i luften. Emily hukade sig bredvid eldstaden och började stapla tändmaterial och brasved i en pyramidform. Den här gången kom hon ihåg att öppna rökröret och blev lättad när den första flamman kom till liv.

Hon lutade sig tillbaka på sina klackar och började värma sina kalla händer. Då såg hon den kittel som Daniel hade bryggt teet i sittande bredvid eldstaden. Hon hade inte städat någonting, krukan och muggarna låg fortfarande där de hade lämnat dem natten innan. Minnen rusade förbi i hennes tankar när hon och Daniel delar teet och pratar om det gamla huset. Hennes mage kurrade och påminde henne om hennes hunger, och hon bestämde sig för att brygga lite te, precis som Daniel hade visat henne, och resonerade att det borde dämpa hennes hunger åtminstone för en liten stund.

Precis när hon hade satt kitteln över elden hörde hon ljudet telefonen ringa från någonstans i huset. Även om det var ett välbekant ljud fick det henne hoppa till när det ekade genom korridorerna. Hon hade gett upp det när hon insåg att hon inte hade någon signal, så ljudet av hennes ringsignal var en överraskning för henne.

Emily hoppade upp, övergav teet och följde ljudet av sin telefon. Hon hittade den på kabinetten i korridoren. Ett obekant nummer ringde henne och hon svarade, smått förvirrad.

"Åh, hej," sade den äldre manliga rösten på den andra änden av linjen. "Är du damen på Fifteen West Street?" Linjen var dålig och mannens mjuka, tveksamma röst var nästan ohörbar.

Emily rynkade pannan, förvirrad av samtalet. "Ja. Vem är det?”

"Namnet är Eric. Jag, jag, levererar oljan till alla fastigheter i området. Jag hörde att du bodde i det gamla huset så jag tänkte att jag skulle komma över med en leverans. Jag menar, om du behöver det."

Emily kunde knappt tro på det. Nyheten hade säkert nått det lilla samhället snabbt. Men vänta; hur hade Eric fått hennes telefonnummer? Då kom hon ihåg att Daniel kollade på den natten innan när hon sa till honom att hon hade dålig täckning. Han måste ha sett numret, sparat det och gett det till Eric. Hon kunde knappast hålla inne sin glädje, så mycket för hennes stolthet.

"Ja, det skulle vara underbart," svarade hon. "När kan du komma?"

"Jo," svarade mannen i samma nervösa, nästan generade röst. "Jag är faktiskt i lastbilen nu på väg dit bort."

"Är du?” stammade Emily och kunde knappt tro vad hon hörde. Hon kikade snabbt på klockan på sin telefon. Klockan var inte ens 08.00. Antingen jobbade Eric supertidigt eller så hade han gjort den resan endast för henne. Hon undrade om mannen som hade gett henne skjuts i natt hade kommit i kontakt med oljebolaget å hennes vägnar. Antingen var det han eller… Daniel?

Hon tog bort tankarna från sina sinnen och uppmärksammade återigen telefonsamtalet. "Kommer du att kunna komma hit?" frågade hon. "Det är mycket snö."

"Oroa dig inte för det," sa Eric. "Lastbilen kan hantera snö. Se bara till att vägen till röret är skottat."

Emily rotade igenom sin hjärna och försökte komma ihåg om hon hade sett en skyffel någonstans i huset. "Okej, jag gör mitt bästa. Tack.”

Samtalet avslutades och Emily agerade. Hon gick tillbaka till köket och kontrollerade vardera av skåpen. Det fanns ingenting ens nära av vad hon behövde, så hon kollade alla skåp i skafferiet och sedan i tvättstugan. Äntligen fann hon en snöskyffel som stod lutad mot bakdörren. Emily trodde aldrig att hon skulle vara så glad över att se en skyffel i hela sitt liv, men hon tog tag i den som om den vore en livslinje. Hon var så upphetsad över skyffeln att hon nästan glömde att sätta på sig skor. Men precis när hennes hand tog tag i handtaget för att öppna bakdörren såg hon sina slitna sneakers sticka ut ur en väska som hon hade lämnat där. Hon satte på sig dem snabbt och öppnade dörren med sin dyrbara skyffel i ett fast grepp.

Omedelbart visade sig djupet och skalan på snöstormen. När hon tittade på snön från fönstret hade det varit en sak, men att se det en meter djupt framför henne som en isvägg var en annan.

Emily slösade bort sin tid. Hon satte ner skyffeln i väggen av snö och is och började skotta fram en väg ut ur huset. Det var riktigt svårt; inom några minuter kunde hon känna svetten rinna ner för ryggen, hennes armar gjorde ont och hon var säker på att hon skulle ha blåsor på handflatorna när hon var klar.

Efter att ha kommit igenom en meter snö började Emily hitta sin rytm. Det var något renande med uppgiften, det momentum som behövdes för att skotta snön. Även den fysiska obehagligheten verkade betyda mindre när hon kunde se hur hennes ansträngningar blev belönade. När hon var i New York var hennes favoritträningsform löpbandet, men detta var mer träning än vad hon tidigare haft.

Emily lyckades skotta fram en tre meter lång väg på baksidan av huset.

Men hon tittade upp i förtvivlan när hon såg att rören var tio meter bort - och hon var redan helt slut.

För att inte bli alltför förtvivlad bestämde hon sig för att vila ett ögonblick och återhämta sig. När hon gjorde det såg hon vaktmästarens hus längre bort i trädgården, dolt av vintergrönan. Rök steg från skorstenen och varmt ljus sken från fönstren. Emily kunde inte låta bli att tänka på Daniel där inne, när han drack sitt te och höll sig varm. Han skulle hjälpa henne, hon hade inget tvivel om det, men hon ville bevisa sig själv. Han hade retat henne utan nåd kvällen innan, och hade med all sannolikhet varit den som ringde Eric. Han måste ha uppfattat att hon var en jungfru i nöd, och Emily ville inte att han skulle få tillfredsställelsen att få rätt.

Men hennes mage klagade igen och hon var utmattad. Alltför utmattad för att fortsätta. Emily stod i floden som hon hade skapat, plötsligt överväldigad av hennes besvärlighet, för stolt för att be om den hjälp hon behövde, för svag för att göra vad som var nödvändigt för sig själv. Frustrationen växte inuti henne tills den vände sig till varma tårar. Hennes tårar gjorde henne ännu mer arg, arg på sig själv för att hon var värdelös. I sitt frustrerade sinne läxade hon upp sig själv och, som ett grinigt, envist barn, bestämde hon sig för att återvända hem så snart snön hade smält.

Emily gick tillbaka in i huset med dyngsura sneakers. Hon sparkade av dem vid dörren och gick tillbaka in i vardagsrummet för att få tillbaka värmen vid elden.

Hon sjönk ner på den dammiga soffan, tog sin telefon och förberedde sig för att ringa Amy och berätta för henne den åh-så-förväntade nyheten att hon hade misslyckats med sitt första och enda försök att vara självförsörjande. Men telefonen hade slut på batteri. Medan hon kvävde ett skrik kastade Emily iväg sin värdelösa mobil på soffan och lade sig sedan på sidan, fullständigt besegrad.

Genom snyftandet hörde Emily ett skrapande ljud från utsidan. Hon satte sig upp, torkade tårarna och sprang till fönstret för att titta ut. Strax såg hon att Daniel var där, med hennes skyffel i ett grepp, skottandes genom snön och fortsatte göra det hon hade misslyckats med att slutföra. Hon kunde knappt förstå hur snabbt han rensade undan snön, hur skicklig han var, hur väl lämpad för uppgiften han var, som om han var född för att arbeta på landet. Men hennes beundran var kortlivad. I stället för att känna sig tacksam mot Daniel eller glad att se att han lyckats skotta fram en väg hela vägen till rören, kände hon sig arg på honom och riktade sin egen impotens mot honom istället för inåt.

Utan att ens tänka på vad hon gjorde, tog Emily sina blöta sneakers och satte på sig dem igen. Hennes sinne tävlade med tankarna; minnen av alla hennes värdelösa ex-pojkvänner som inte hade lyssnat på henne, som hade stampat in och försökt "rädda" henne. Det var inte bara Ben; före honom hade Adrian, som var så överbeskyddande att han kvävde henne, och sedan var det Markus innan honom, som behandlade henne som en ömtålig prydnad. Var och en av dem hade fått reda på hennes förflutna – med hennes faders mystiska försvinnande som toppen av isberget - och hade behandlat henne som något som behövde skyddas. Det var alla de männen i hennes förflutna som hade fått henne att bli på detta sättet och hon skulle inte stå för det längre.

Hon stormade ut i snön.

"Hej!” utbrast hon. "Vad gör du?"

Daniel pausade kortfattat. Han tittade inte ens över sin axel och fortsatte att skotta, innan han lugnt sa: "Jag skottar fram en stig."

"Jag kan se det," sa Emily snabbt tillbaka. "Vad jag menar är varför, när jag sa att jag inte behövde din hjälp?"

"För annars skulle du frysa," svarade Daniel enkelt utan att titta på henne. "Och det skulle även vattnet, nu när jag har slagit på det."

"Och.” svarade Emily skarpt. "Varför bryr du dig om jag fryser? Det är mitt liv. Jag kan frysa om jag vill."

Daniel hade ingen brådska med att interagera med Emily, eller mata sig in i bråket som hon så tydligt försökte starta. Han fortsatte med att skotta lugnt och metodiskt, så obrydd av hennes närvaro som om hon inte var där över huvud taget.

"Jag är inte beredd på att luta mig tillbaka och låta dig dö," svarade Daniel.

Emily korsade armarna. "Jag tycker att det är lite melodramatiskt, eller hur? Det är en stor skillnad mellan att bli lite kall och dö!"

Slutligen lade Daniel ner skyffeln i snön och ställde sig rakt. Han mötte hennes ögon med ett oläsligt uttryck. "Den snön var staplad så högt att den täckte pumpen. Om du lyckas få igång den där värmepannan, skulle det gå direkt in i huset. Du skulle vara död på grund av kolförgiftning på ungefär tjugo minuter." Han sa att det så självklart att det överraskade Emily. "Om du vill dö, gör det på din egen tid. Men det händer inte när jag är här." Sedan kastade han skyffeln på marken och gick tillbaka till vagnshuset.

Emily stod där och tittade på honom och kände att hennes ilska smälte bort för att ersättas med skam. Hon kände sig hemsk för hur hon hade talat till Daniel. Han försökte bara hjälpa till och hon hade kastat allt tillbaka i hans ansikte som ett bortskämt barn.

Hon var frestad att springa efter honom, för att be om ursäkt, men i det ögonblicket såg hon oljelastbilen i slutet av vägen. Emily kände hjärtat sväva, förvånad över hur glad hon kände sig på grund av det faktum att hon fick olja levererad. Att vara i huset i Maine kunde inte vara mer annorlunda än livet i New York.

Emily såg när Eric hoppade ner från lastbilen, överraskande smidigt för någon som var så gammal. Han var klädd i en overall med oljefläckar, som en karaktär från en tecknad film. Hans ansikte var väderbitet men vänligt.

"Hej", sa han med samma osäkra röst som han hade haft i telefon.

"Jag är Emily," sa Emily och sträckte fram handen för att skaka hans. "Jag är verkligen glad att du är här."

Eric nickade bara och gick rakt på sak och ställde fram oljepumpen. Han var tydligen inte sugen på att prata, och Emily stod där obekvämt och såg på när han arbetade och log svagt varje gång hon märkte att hans blicken flackade kort mot henne, som om han var förvirrad över att hon ens var där.

"Kan du visa mig till pannan?" sa han när allt var på plats.

Emily tänkte på källaren, på hennes hat mot de enorma maskinerna i det som drev huset, på de tusentals spindlarna som hade skapat sina nät där genom åren.

"Ja, hitåt," svarade hon med en liten, tunn röst.

Eric tog fram sin ficklampa och tillsammans gick de ner i den skumma, mörka källaren. Precis som Daniel, verkade Eric ha en skicklig hand med de mekaniska sakerna. Inom några sekunder kom den enorma värmepannan till liv. Emily kunde inte hjälpa sig själv; hon kastade sina armar runt den äldre mannen.

”Den fungerar! Jag kan inte tro det, den fungerar!"

Eric stelnade till när hon rörde honom. "Du borde inte hålla på med ett gammalt hus så här" svarade han.

Emily lossnade på greppet. Hon brydde sig inte ens om att ännu en person berättade för henne att sluta, att ge upp, att hon inte var tillräckligt bra. Huset hade nu värme tillsammans med vatten, och det innebar att hon inte behövde återvända till New York som en misslyckad människa.

"Här," sade Emily och tog fram sin handväska. "Hur mycket är jag skyldig dig?"

Eric skakade bara på huvudet. "Det är täckt," svarade han.

"Täckt av vem?" Frågade Emily

"Bara någon," svarade Eric undvikande. Han kände sig uppenbarligen obekväm över att hamna i den ovanliga situationen. Den som betalat honom att komma över och fylla på hennes oljeförsörjning måste ha bett honom att hålla tyst och hela situationen gjorde honom besvärad.

"Tja, okej," sa Emily. ”Om du säger det så.”

Inåt bestämde hon sig för att ta reda på vem som hade gjort det och att betala tillbaka honom.

Eric nickade en gång och gick sedan tillbaka upp ur källaren. Emily följde snabbt efter, hon ville inte vara i källaren ensam. När hon klättrade upp för trappan märkte hon att hon hade ett förnyat språng i stegen.

Hon visade Eric till dörren.

"Tack så mycket," sa hon så meningsfullt som hon kunde.

Eric sa ingenting, han gav henne bara en avskedande blick och gick sedan ut för att packa ihop sina saker.

Emily stängde dörren. Upprört rusade hon upp på övervåningen till sovrummet och lade handen mot elementet. Visst nog började värmen sprida sig genom rören. Hon var så glad att hon inte ens tänkte på hur de slog och skramlade så att det ekade genom hela huset.

*

När dagen rullade på, njöt Emily av känslan att vara varm. Hon hade inte fullt ut insett hur obekväm hon hade varit sedan hon lämnade New York och hoppades på att en del av den skit som hon hade kastat på Daniel delvis hade varit på grund av det obehag.

Emily behövde inte längre den dammiga filten från sovrummet för att hålla sig varm, så hon draperade det över det trasiga fönstret i skafferiet innan hon bestämde sig för att städa upp glasbitarna. Hon hängde upp sina våta kläder över elementen, piskade mattan i vardagsrummet och dammade alla hyllor innan hon noggrant ställde upp böckerna. Hon kände redan att rummet var mysigare, och mer som det hon minns. Hon tog ner sin gamla, väl lästa kopia av Alice Through The Looking Glass och satte sig ner för att läsa den. Men hon kunde inte koncentrera sig. Hennes tankar vandrade kontinuerligt tillbaka till Daniel. Hon kände sig så skamsen över hur hon hade behandlat honom. Men han agerade som om han inte brydde sig, hur han hade kastat skyffeln och stormat tillbaka till huset var bevis på att hennes ord hade frustrerat honom.

Skulden skavde i henne tills hon inte kunde stå ut längre. Hon övergav boken, satte på sig nya, varma sneakers och gick ut mot vagnhuset.

Hon knackade på dörren och väntade på ljudet av någon som rör sig komma inifrån. Därefter öppnades dörren och Daniel stod där, upplyst av en varm elds glöd. En läcker lukt svävade ut ur huset och påminde Emily om att hon inte hade ätit. Hon började salivera.

”Hur är läget?” frågade Daniel med en, som tidigare, mättad ton.

Emily kunde inte låta bli att kika över hans axel, ta in synen av elden, de lackerade golvbrädorna, de proppfulla bokhyllorna och gitarren som stod vid ett piano. Hon visste inte vad hon kunde förvänta sig av Daniels hem, men det hade inte varit det här. Olikheten hos den plats där Daniel bodde och den person som hon hade antagit att han skulle vara förvånade henne.

"Jag ville…" stammade hon. "Jag är bara här för att…” Hennes röst försvann.

"Här att be om lite soppa?" föreslog Daniel.

Emily blev uppmärksam. "Nej. Varför tror du det?"

Daniel gav henne en blick som var en blandning mellan road och förebrående. "För att du ser svulten ut."

"Jaha, det är jag inte", svarade Emily tjurigt, återigen förvirrad av Daniels antagande att hon var svag och oförmögen att ta hand om sig själv, oavsett hur rätt han egentligen hade. Hon hatade hur Daniel fick henne att känna, som att hon var ett dumt barn. "Jag var faktiskt här för att fråga dig om el," sa hon. Det var bara en halv lögn; hon behövde faktiskt el vid någon tidpunkt.

Hon var inte säker, men hon trodde att hon såg ett flimmer av besvikelse i Daniels ögon.

"Jag kan få det fixat åt dig imorgon", sa han i en avvisande ton, en som berättade för henne att han ville ha härifrån.

Emily kände sig plötsligt väldigt besvärlig och bekymrad över att hon hade sagt någonting som gjorde honom arg. "Varför kommer du inte över på lite te?" sa hon sa tveksamt. "Som ett tack för skottandet och oljeleveransen. Och för att be om ursäkt för tidigare." Hon log förhoppningsfullt.

Men Daniel rörde sig inte ur fläcken. Han korsade armarna och lyfte ett ögonbryn. "Du förväntar dig att jag vill hänga på ditt ställe? Bara för att ditt hus är större så tror du att alla vill vara där?"

Emily grimaserade, förvirringen bubblade inuti henne. Hon visste inte vad hon hade sagt för att motivera Daniels svar, men hon ville inte komma in i en annan livlig konversation med honom. "Glöm det," mumlade hon.

Hon vände och gick därifrån, så irriterad på sig själv och hennes beteende mot Daniel.

Men bara några ögonblick senare när hon satt bredvid eldstaden med en grovt hungrande mage, hörde hon ett skrapande ljud som kom från ytterdörren. Det var omedelbart bekant för henne - samma ljud som hon hade hört i natt - och hon visste att det betydde att Daniel hade lämnat en gåva till henne.

Hon sprang till dörren med ett hjärta som slog hårt och slängde upp den. Daniel hade redan försvunnit. Emily tittade ner och såg att en termos låg på tröskeln. Hon plockade upp den, skruvade av locket och luktade. Omedelbart kände hon samma läckra doft som hade kommit inifrån Daniels hus. Han hade lämnat lite soppa till henne.

Emily tog soppan och började sluka den. Det smakade fantastiskt, som ingenting hon någonsin haft tidigare. Daniel måste vara en otrolig kock, ytterligare en skicklighet att lägga till bland överflödet. En musiker, entusiastisk läsare, kock och hantverkare - för att inte tala om smakfull inredningsarkitekt – Daniels talanger började verkligen staplas upp.

*

Den natten låg Emily ihopkrupen i dubbelsängen, bekvämare än hon hade varit igår kväll. Hon hade rengjort överkastet och dammat varje tum i rummet och rensat rummet på lukten av övergivenhet. Det kändes bra att ha huset i ett slags beboeligt tillstånd - även om några av elementen fortfarande inte fungerade fullt ut. Men hon visste att hon hade uppnått någonting, gon hade stått på sina egna två fötter för första gången på sju år, och gjorde henne verkligen stolt. Om bara Ben kunde se henne nu! Hon kände sig redan så annorlunda jämfört med den kvinnan som hon hade varit när hon var med honom.

För första gången på länge såg Emily fram emot nästa dag och vad den skulle ge: specifikt el. Om hon hade ett fungerande kylskåp och ugn kunde hon äntligen laga mat. Kanske till och med återbetala de tjänster som Daniel hade gjort åt henne genom att laga honom till en måltid. Hon ville få rätsida på allt med honom innan hon lämnade, hon hade i princip stampat ner i hans liv och orsakat kaos.