#1 bästsäljande författare Sophie Love är författare till den romantiska komediserien VÄRDSHUSET VID SOLHAMNEN, som innehåller sju böcker (och fler kommer), och som börjar med NU OCH FÖR ALLTID (VÄRDSHUSET VID SOLHAMNEN - BOK 1).

Sophie Love är också författare till den debuterande romantiska komediserien, ROMANSKRÖNIKOR, som börjar med KÄRLEK SOM DETTA (ROMANSKRÖNIKOR - BOK 1).

Sophie skulle älska att höra vad du tycker, så besök www.sophieloveauthor.com för att mejla henne, gå med i e-postlistan för att ta emot gratis e-böcker, höra de senaste nyheterna och hålla kontakten!

Copyright © 2016 av Sophie Love. Alla rättigheter förbehållna. Förutom vad som är tillåtet enligt amerikanska upphovsrättslagen från 1976 får ingen del av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller hämtningssystem utan föregående tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad för din personliga njutning enbart. Denna e-bok får inte återförsäljas eller ges bort till andra människor. Om du vill dela den här boken med en annan person, var god och köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpt den, eller om den inte köptes till din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella likheter med faktiska personer, levande eller döda, är helt slumpmässigt. Jacket image Copyright kak2s, används under licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV SOPHIE LOVE

VÄRDSHUSET VID SOLHAMNEN

NU OCH FÖR ALLTID (Bok #1)

FÖR EVIGT OCH FÖR ALLTID (Bok #2)

INNEHÅLL

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL ETT

Emily drog händerna längs klänningens svarta, silkesaktiga material och slätade ut vecken för vad som borde ha varit den hundrade gången den natten.

"Du verkar nervös," sa Ben. "Du har knappt rört din mat."

Hennes ögon blickade ner mot den halvt uppätna kycklingen på hennes tallrik, sedan tillbaka upp på Ben, som mitt emot henne på det vackert belagda matbordet, med ansiktet upplyst av stearinljuset. För deras sjuårs-jubileum hade han tagit henne till den mest romantiska restaurangen i New York.

Självklart var hon nervös.

Speciellt eftersom den lilla Tiffany-lådan hon hade hittat gömd i sin strumplåda flera veckor innan inte fanns kvar när hon kollade samma eftermiddag. Hon var säker på att i natt var natten han äntligen skulle fria.

Tanken fick hennes hjärta att dunka hårt av förväntan.

"Jag är bara inte så hungrig" svarade hon.

"Åh," sade Ben och såg oroad ut. "Betyder det att du inte vill ha någon efterrätt? Jag var lite sugen på den saltade knäckmoussen."

Hon ville verkligen inte ha efterrätt, men plötsligt blev hon rädd att Ben kanske hade gömt ringen i moussen. Det skulle vara ett banalt sätt att fria, men nu skulle hon acceptera vad som helst. Att säga att Ben var rädd för åtaganden var en underdrift. Det hade tagit två år av dejter innan han ens hade varit okej med att hon lämnade sin tandborste i hans lägenhet - och fyra år innan han äntligen bestämde att hon kunde flytta in.

Om hon så mycket som nämnde barn blev han vit som ett lakan.

"Snälla, beställ moussen om du vill," sa hon. "Jag har fortfarande mitt glas vin."

Ben ryckte lite på axlarna och ropade sedan på servitören, som snabbt tog bort hennes tomma tallrik och hennes halvt uppätna kyckling.

Ben sträckte ut sina händer och tog båda hennes i hans.

"Har jag sagt att du är vacker ikväll?" frågade han.

"Inte än," sade hon, glatt leende.

Han log tillbaka. "I så fall, du är vacker."

Sedan stoppade han in handen i fickan.

Hennes hjärta verkade sluta slå. Det var det. Det hände verkligen. Alla dessa år av ångest, av tålamod på buddhist-munk-nivå, skulle äntligen löna sig. Hon var på väg att bevisa sin mamma fel, hennes mamma som tycktes frossa i att berätta för Emily att hon aldrig skulle få en man som Ben att gå längs kyrkogången. För att inte tala om hennes bästa vän Amy, som nyligen hade utvecklat tendensen efter lite för många glas vin, att börja bedja Emily om att inte slösa mer tid på Ben eftersom trettiofem definitivt inte var "för gammal för att hitta sann kärlek.”

Hon svalde klumpen i halsen när Ben drog Tiffany-lådan ur fickan och gled den över bordet mot henne.

"Vad är detta?" lyckades hon säga.

"Öppna den," svarade han med ett flin.

Emily noterade att han inte satte sig på ett knä, men det var okej. Hon krävde inte att det skulle vara traditionellt. Hon behövde bara en ring. Vilken ring som helst skulle duga.

Hon plockade upp lådan, öppnade den - och rynkade på pannan.

"Vad ... i helvete...?" hon stammade.

Hon stirrade på den i chock. Det var en 10ml-flaska parfym.

Ben log, som om han var glad över sitt handarbete.

"Jag insåg inte heller att de sålde parfym," svarade Ben. "Jag trodde bara att de sålde dyra smycken. Vill du att jag ska spruta på dig?"

Plötsligt oförmögen att hålla inne sina känslor började Emily gråta. Alla hennes förhoppningar rasade ner över henne. Hon kände sig som en idiot som ens lät sig själv tro att han skulle fria ikväll.

"Varför gråter du?" Sa Ben kränkt medan han rynkade på pannan. "Folk tittar."

"Jag trodde…" Emily stammade, medan hon baddade ögonen med bordsduken, "med restaurangen, och att det är vår årsdag..." Hon kunde inte få fram sina ord.

"Ja," sade Ben lugnt. "Det är vår årsdag och jag köpte en present till dig. Jag är ledsen om den inte var tillräckligt bra, men du gav mig inte någon alls."

"Jag trodde att du skulle fria!" Emily storgrät tillslut och kastade ner sin servett på golvet.

Hummandet i rummet slutade tvärt när folk slutade äta och vände sig om och stirrade på henne. Hon brydde sig inte längre.

Bens ögon fylldes med mer rädsla. Han såg ännu mer rädd ut än han gjorde när hon nämnde möjligheten att starta en familj.

"Vad vill du gifta dig för?" sa han.

Emily drabbades av ett ögonblick av tydlighet. Hon såg på honom som om hon träffade honom för första gången. Ben skulle aldrig förändras. Han skulle aldrig binda sig. Hennes mamma, Amy, båda hade rätt. Hon hade tillbringat flera år med att vänta på något som uppenbarligen aldrig skulle hända, och den här miniatyrflaskan av parfym hade varit strået som bröt kamelens rygg.

"Det är över," sade Emily andlöst, medan hennes tårar plötsligt slutade rinna. "Det är verkligen över."

"Är du full?" ropade Ben skeptiskt. "Först vill du gifta dig - och nu vill du göra slut?"

"Nej," sa Emily. "Jag är bara inte blind längre. Detta--du, jag--det var aldrig rätt." Hon ställde sig upp och kastade servetten på sin stol. "Jag flyttar ut," sa hon. "Jag sover hos Amy ikväll och hämtar mina saker imorgon."

"Emily," sade Ben och sträckte sig efter henne. "Kan vi snälla tala om det här?"

"Varför?" hon ryggade tillbaka. "Så du kan övertyga mig om att vänta ytterligare sju år innan vi köper vårt eget hem? Ytterligare ett årtionde innan vi får ett gemensamt bankkonto? Sjutton år innan du så mycket som funderar på tanken att skaffa en katt tillsammans?"

"Snälla," sa Ben lågmält och tittade på den närmaste servitören, som bar på hans efterrätt. "Du ställer till med en scen."

Emily visste att hon gjorde det, men hon brydde sig inte. Hon skulle inte ändra sig.

"Det finns inget kvar att prata om," sa hon. Det är över. Njut av din saltade knäckmousse!"

Och med de sista orden stormade hon ut ur restaurangen.

KAPITEL TVÅ

Emily stirrade på tangentbordet. Hon ville att fingrarna skulle röra på sig, göra någonting, vad som helst. Ett till e-postmeddelande trillade in i inkorgen och hon tittade ointresserat på det. Alla ljuden från kontoret omkring henne flög in i ett öra och ut i det andra. Hon kunde inte koncentrera sig. Det kändes som om hon var i dvala. Den fullständiga bristen på sömn som hon hade fått på Amys klumpiga soffa hjälpte knappast.

Hon hade varit på jobbet en hel timme, men hade inte uppnått mer än att sätta på datorn och dricka en kopp kaffe. Hennes hjärna var helt konsumerad av minnen från igår kväll. Bens ansikte blixtrade förbi i huvudet. Hon kände sig lite panikslagen varje gång hon återupplevde den hemska kvällen.

Hennes telefon började blinka, och hon tittade på skärmen för att se Bens namn dyka upp för den tjugonde gången. Han ringer, igen. Hon hade inte besvarat ett enda av hans samtal. Vad kan det finnas att prata om nu? Han hade haft sju år på sig att ta reda på om han ville vara med henne eller inte. Ett sista försök att rädda saker skulle inte göra någon skillnad nu.

Hennes kontorstelefon började ringa. Hon hoppade till och tog sedan tag i den.

"Hallå?"

"Hej, Emily, det är Stacey från femtonde våningen. Jag har information om att du skulle delta i mötet imorse och jag ville kolla varför du inte gjorde det."

"FAN!" Skrek Emily och lade hårdhänt ner telefonen. Hon hade helt glömt bort mötet.

Hon reste sig hastigt från sitt skrivbord och sprang genom kontoret mot hissen. Hennes hektiska tillstånd tycktes roa hennes medarbetare, som började viska som löjliga barn. När hon nådde hissen smällde hon sin handflata mot knappen.

"Kom igen, kom igen, kom igen!"

Det kändes som evigheter, men till sist kom hissen. När dörrarna öppnade gick Emily fram för att gå in, bara för att krocka rakt in i någon som kom ut. När hon backade tillbaka insåg hon att personen hon hade krockat med var hennes chef, Izelda.

"Förlåt mig så hemskt mycket," stammade Emily.

Izelda synade henne uppifrån och ner. "För vad exakt? För att du springer in i mig eller för att du missade mötet?"

"Båda," sade Emily. "Jag var på väg dit just nu. Jag glömde bort det helt."

Hon kunde känna hur alla ögon på kontoret brände i ryggen. Det sista hon behövde just nu var en dos av allmän förödmjukelse, något som Izelda tog stor glädje i att räkna ut.

"Har du en kalender?" sa Izelda lugnt och korsade armarna.

"Ja."

"Och du vet hur den fungerar? Hur man skriver?"

Bakom Emily kunde hon höra folk kväva sitt skratt. Hennes första instinkt var att vissna som en blomma. Att bli förödmjukad framför en publik var hennes idé om en mardröm. Men precis som i restaurangen igår kväll, kom en underlig tydlighet över henne. Izelda var inte någon myndighetsfigur som hon var tvungen att se upp till och böja sig efter. Hon var bara en bitter kvinna som tog ut sin ilska på de hon kunde ta ut den på. Och de kollegor som viskade bakom ryggen betydde ingenting.

En plötslig våg av förverkligande sköljdes över Emily. Ben var inte det enda hon inte gillade med hennes liv. Hon hatade sitt jobb också. Dessa människor, detta kontor, Izelda. Hon hade fastnat här i flera år, precis som hon hade fastnat med Ben. Och hon skulle inte stå ut med det längre.

"Izelda", sade Emily och tilltalade sin chef med hennes förnamn för första gången, "jag måste vara ärlig nu. Jag missade mötet, jag glömde bort det. Det är inte det värsta i världen."

Izelda blängde ilsket.

"Hur vågar du!" snäste hon. "Jag ska se till att du arbetar vid ditt skrivbord fram till midnatt nästa månad tills du lär dig värdet av att vara punktlig!"

Med de orden stötte Izelda till Emilys axel, som om hon skulle storma iväg, med ärendet löst enligt henne.

Men det var inte avgjort enligt Emily.

Emily sträckte sig, grep tag i Izeldas axel och stoppade henne.

Izelda vände sig om, grimaserade och slog bort Emilys hand som om hon hade blivit biten av en orm.

Men Emily gav inte upp.

"Jag var inte klar," fortsatte Emily och höll sin röst lugn. "Det värsta i världen är den här platsen. Det är du. Det är detta dumma, småsinta, själsdödande jobb."

"Ursäkta?" ropade Izelda med ansiktet rött med ilska.

"Du hörde mig," svarade Emily. "Jag är faktiskt ganska säker på att alla hörde mig."

Emily tittade över sin axel på sina kollegor, som chockat stirrade tillbaka. Ingen hade förväntat sig att tysta, lydiga Emily skulle brista såhär. Hon mindes Bens varning, att hon "orsakade en scen" igår kväll. Och här var hon och orsakade ytterligare en. Bara det att hon njöt av det den här gången.

"Du kan ta ditt jobb, Izelda," tillade Emily, "och stoppa upp det i röven."

Hon kunde praktiskt taget höra alla bakom henne dra efter andan.

Hon klev förbi Izelda i hissen och vände sedan på klacken. Hon tryckte på bottenvåningsknappen för vad hon insåg, med absolut lättnad, skulle vara sista gången i hennes liv och tittade sedan på hennes bedövade kollegor som stirrade på henne när dörrarna stängdes. Hon släppte ut en stor suck och kände sig friare och lättare än hon någonsin känt.

Emily ökade på stegen till sin lägenhet och insåg att det inte var hennes lägenhet - det hade det aldrig varit. Hon hade alltid känt som om hon bodde i Bens yta, att hon behövde göra sig så liten och diskret som möjligt. Hon fumlade med sina nycklar, tacksam över att han var på jobbet, hon skulle inte behöva ta itu med honom.

Hon kom in och tittade på lägenheten med nya ögon. Ingenting här var i hennes smak. Allt tycktes ta på sig en ny mening; den hemska soffan som hon och Ben hade tjafsat om att köpa (ett argument han vann); det dumma soffbordet som hon ville kasta ut eftersom ett av benen var kortare än de andra och det vinglade alltid (men Ben var bunden till det för "sentimentala skäl" och det var det); den överdimensionerade tv:n som hade kostat alltför mycket och tog upp för mycket utrymme (men som Ben hade insisterat på att han behövde för att titta på sport eftersom det var det enda som kunde hålla honom lugn). Hon tog ett par böcker från hyllan och noterade hur hennes romaner hade förvandlats till skuggorna på den nedre hyllan. (Ben var alltid oroad över att deras vänner skulle tro att han var mindre intellektuell om de såg romaner på hyllan - hans preferenser var akademiska texter och filosofer, även om han aldrig tycktes läsa någon av dem).

Hon tittade på bilderna på manteln för att se om det var någonting värt att ta när det slog henne hur varje bild som innehöll henne var med Bens familj. Där var de på hans systerdotters födelsedag, på hans systers bröllop. Det var inte en enda bild av henne med hennes mamma, den enda personen i hennes familj, speciellt inte Ben någon gång med dem båda. Det slog plötsligt Emily att hon hade varit en främling i sitt eget liv. Hon hade följt någon annans väg i åratal i stället för att gå sin egen.

Hon stormade genom lägenheten och in i badrummet. Här var de enda sakerna som verkligen betydde något för henne - hennes fina badprodukter och smink. Men även det var ett problem för Ben. Han hade ständigt klagat över hur många produkter hon hade, beklagat att det var slöseri med pengar.

"Det är mina pengar att slösa!" Emily skrek på sin reflektion i spegeln när hon kastade alla sina tillhörigheter i en necessär.

Hon var medveten om att hon såg ut som en galning när hon rusade runt i badrummet och kastade halvtomma flaskor med schampo i sin väska, men hon brydde sig inte om det. Hennes liv med Ben hade varit mer än en lögn, och hon ville komma ut ur det så fort som möjligt.

Hon sprang in i sovrummet och tog sin resväska under sängen. Hon fyllde den snabbt med alla sina kläder och skor. När hon var färdig med att samla sina saker drog hon ut allt på gatan. Sedan, som en sista symbolisk gest, gick hon tillbaka in i lägenheten och lade sin nyckel på Bens "sentimentala" soffbord och gick, för att aldrig återvända.

Det var när hon stod på trottoaren som det verkligen slog Emily vad hon hade gjort. Hon hade blivit arbetslös och hemlös inom några timmar. Att bli singel hade varit en sak, men det var helt annat att kasta hela sitt liv.

Små fladder av panik började rusa genom henne. Händerna skakade när hon tog fram sin telefon och ringde Amys nummer.

"Tja vad händer?" sade Amy.

"Jag har gjort något galet," svarade Emily.

"Fortsätt..." uppmanade Amy henne.

"Jag sade upp mig på jobbet."

Hon hörde Amy andas ut i andra änden av linjen.

"Åh gode Gud," sade hennes väns röst. "Jag trodde du skulle säga att du skulle gå tillbaka till Ben."

"Nej, nej, ganska så tvärtom. Jag packade mina väskor och lämnade. Jag står på gatan som en chaufför."

Amy började skratta. "Jag har den bästa mentala bilden just nu."

"Det är inte roligt!" svarade Emily, med mer panik än någonsin. "Vad ska jag göra nu? Jag sade upp mig på jobbet. Jag kommer inte att kunna få en lägenhet utan jobb! "

"Du måste erkänna att det är lite roligt," svarade Amy fnittrande. "Bara ta hit allting," tillade hon nonchalant. "Du vet att du kan stanna hos mig tills du räknat ut allting."

Men Emily ville inte det. Hon hade i stort sett tillbringat år av sitt liv som boende i någon annans rymd och känt sig som en hyresgäst i sitt eget hem, som om Ben gjorde henne en tjänst bara genom att ha henne där. Hon ville inte det längre. Hon behövde skapa sitt eget liv, stå på sina egna två fötter.

"Jag uppskattar erbjudandet," sade Emily, "men jag måste göra mitt eget ett tag."

"Jag förstår det," svarade Amy. "Så nu då? Åka iväg ett tag? Rensa ditt huvud?"

Det fick Emily att tänka. Hennes pappa ägde ett hus i Maine. De hade bott där under sommaren när hon var barn, men det hade stått tomt sedan han försvann för tjugo år sedan. Det var gammalt, fyllt med karaktär och hade varit underbart vid ett tillfälle, på ett historiskt sätt; det var mer som ett vildvuxet B&B, som om han inte visste vad man skulle göra med ett hus.

Det var knappt i godtagbar form då, så Emily visste att det inte skulle vara i gott skick nu, efter att ha varit övergivet i tjugo år; det skulle inte heller kännas lika tomt - nu när hon inte var ett barn. För att inte tala om att det knappast var sommar. Det var februari!

Och ändå var tanken på att spendera några dagar med att bara sitta på verandan och titta på havet, på en plats som var hennes (typ), verkade plötsligt mycket romantisk. Att komma bort från New York under helgen skulle vara ett bra sätt att rensa huvudet och försöka utarbeta vad man ska göra härnäst.

"Jag måste dra," sade Emily.

"Vänta," svarade Amy. "Berätta för mig vart du ska först!"

Emily tog ett djupt andetag.

"Jag ska till Maine."

KAPITEL TRE

Emily var tvungen att göra flera byten i tunnelbanan för att komma till långtidsparkeringen i Long Island City där hennes gamla, övergivna och slitna bil stod parkerad. Det var flera år sedan hon hade kört den, eftersom Ben alltid hade tagit föraransvaret för att visa upp sin dyrbara Lexus. När hon gick igenom den massiva skuggfyllda parkeringsplatsen, släpandes på resväskan bakom henne, undrade hon om hon fortfarande skulle kunna köra överhuvudtaget. Det var en annan sak som hon lät gå förbi under sin relation.

Resan för att bara komma hit - till denna parkeringsplats i utkanten av staden – kändes oändlig. När hon gick mot sin bil och hennes fotspår ekade på den frysta parkeringsplatsen, kände hon sig nästan för trött för att fortsätta.

Hon undrade om hon hade gjort ett misstag. Ska hon vända tillbaka?

”Där är hon.”

Emily vände sig om för att se garagevaktmästaren leka med sin slitna bil, som om det vore sympatiskt. Han sträckte sig fram och klirrade med hennes nycklar.

Tanken på att hon fortfarande hade en åtta timmars bilresa framför sig kändes överväldigande, rent av omöjligt. Hon var redan uttömd, både fysiskt och känslomässigt.

"Ska du ta dem?" frågade han till sist.

Emily blinkade, utan att inse att hon hade blivit tankspridd.

Hon stod där och visste att det här var ett avgörande ögonblick på något sätt. Skulle hon kollapsa, springa tillbaka till sitt gamla liv?

Eller skulle hon vara stark nog att gå vidare?

Emily skakade slutligen av sig de mörka tankarna och tvingade sig att vara stark. Åtminstone för stunden.

Hon tog nycklarna och gick triumferande till sin bil och försökte visa mod och förtroende medan han gick, men var i hemlighet nervös över att den inte ens skulle starta - och om den gjorde det, att hon inte ens skulle komma ihåg hur man körde.

Hon satt i den iskalla bilen, slöt ögonen och vred på tändningen. Om den startade, sa hon för sig själv, var det ett tecken. Om den var död kunde hon vända tillbaka.

Hon hatade att erkänna det för sig själv, men hon hoppades i hemlighet på att den skulle vara död.

Hon vände nyckeln.

Den startade.

Det kom som en stor överraskning och tröst för Emily att hon, trots att hon var en ganska ojämn förare, fortfarande kunde grunderna i bilkörningen. Allt hon var tvungen att göra var att slå på gasen och köra.

Det var befriande att se världen flyga förbi och långsamt skakade hon av sitt humör. Hon slog till och med på radion.

Med radion på hög volym och fönsterna nervevade greppade Emily ratten hårt i sina händer. I sina tankar såg hon ut som en glamorös 1940-tals siren i en svartvit film, med vinden som blåste i hennes perfekt utsmyckade frisyr. I verkligheten hade den kyliga februariluften gjort näsan röd som ett bär och håret till en rufsig röra.

Hon kom snabbt ut ur staden och ju längre norrut hon kom desto mer blev vägarna fårade med vintergröna. Hon gav sig tid att beundra dess skönhet medan de flög förbi. Hur lätt hon hade låtit sig bli upptagen i stadens liv och rörelse. Hur många år hon hade låtit glida förbi utan att stanna upp för att ta in naturens skönhet?

Snart blev vägarna bredare, antalet filer blev fler och hon var på motorvägen. Hon varvade motorn, pressade sin slitna bil ännu mer och kände sig levande av hastigheten. Alla dessa människor i sina bilar påbörjade resan till någon annanstans, och hon, Emily, var äntligen en av dem. Spänningen pulserade genom henne medan hon pressade bilen framåt och ökade hastigheten så mycket hon bara vågade.

Hennes självförtroende ökade när vägarna flög förbi under hennes däck. När hon åkte igenom statsgränsen till Connecticut, slog det verkligen henne att hon faktiskt stack. Hennes jobb, Ben, hon hade äntligen slängt allt sitt bagage.

Ju längre norrut hon kom desto kallare blev det, och Emily fick äntligen erkänna att det faktiskt var för kallt för att ha fönstret öppet. Hon vevade upp det, gnuggade sina händer och önskade att hon hade något lite lämpligare för vädret. Hon hade lämnat New York i sina obekväma arbetskläder och i ett annat ögonblick av impulsivitet hade hon kastat den skräddarsydda kavajen och stilettklackarna genom fönstret. Nu hade hon bara en tunn tröja på sig och tårna på hennes nakna fötter verkade ha förvandlats till frysta isblock. Bilden av 1940-talets filmstjärna splittrades i hennes sinne när hon såg sin reflektion i backspegeln. Hon såg ett tillstånd. Men hon brydde sig inte om det. Hon var fri, och det var allt som spelade roll.

Timmar passerade, och innan hon visste det var Connecticut bakom henne. Ett avlägset minne, bara en plats hon hade passerat på väg mot en bättre framtid. Landskapet i Massachusetts var mer öppet. I stället för det mörkgröna lövverket av vintergröna hade träden här fällt sommarens lövverk och stod som skrangliga skelett på båda sidor av henne, vilket avslöjade snö och is på den hårda marken under dem. Ovanför Emily började himlen byta färg, från en klarblå till en mörkgrå. Det påminde henne om att det skulle bli mörkt när hon nådde Maine.

Hon körde genom Worcester, där många av husen var långa med träpanel och målade i olika pastellfärger. Emily kunde inte låta bli att undra över de människor som bodde här, om deras liv och upplevelser. Hon var bara några timmar hemifrån, men allt verkade främmande för henne - alla möjligheter, alla olika ställen att bo på, vara på och besöka. Hur hade hon tillbringat sju år med att bara leva en version av livet, fortsatt med den gamla, välbekanta rutinen och upprepat den samma dag om och om igen, väntande och väntande på någonting mer. All den tiden hade hon väntat på att Ben skulle ta sig samman så att hon kunde börja nästa kapitel i sitt liv. Men hela tiden hade hon haft makten att skapa sin egen historia.

Hon fann sig själv köra över en bro, efter Route 290 som sedan blev till Route 495. Borta var träden att förundras över, nu ersatta av branta bergsytor. Hennes mage började kurra, vilket påminde henne att lunchen hade kommit och gått och hon hade inte gjort någonting åt det. Hon funderade på att stanna vid en mack men tvånget att komma till Maine var för stort. Hon kunde äta när hon kom dit.

Fler timmar passerade och hon korsade statsgränsen in i New Hampshire. Himlen öppnade sig, vägarna blev breda och många och slätterna sträcktes ut så långt hon kunde se på båda sidorna av vägen. Emily kunde inte låta bli att tänka på hur stor världen var, hur många människor den faktiskt innehöll.

Hennes känsla av optimism bar henne hela vägen förbi Portsmouth, där flygplan flög över henne och deras motorer mullrade när de närmade sig landningsbanan. Hon ökade hastigheten förbi nästa stad, där frost täckte dikena på båda sidor av motorvägen, sedan vidare genom Portland, där vägen löpte längs tågspåren. Emily tog in varje liten detalj och kände sig väldigt vördnadsfull över storleken på världen.

Hon körde över bron som ledde ut från Portland och ville desperat stanna bilen och ta in synen av havet. Men himlen blev mörkare och hon visste att hon var tvungen att gasa på om hon ville hinna till Sunset Harbor före midnatt. Det var åtminstone ytterligare tre timmars bilresa härifrån och klockan på instrumentpanelen visade redan 21.00. Magen protesterade igen, den skällde ut henne för att ha missat både middag och lunch.

Av alla de saker som Emily såg fram emot mest när hon kom fram till huset var det att sova genom hela natten som hon längtade mest efter. Tröttheten började krypa sig på; Amys soffa hade inte varit särskilt bekväm, för att inte tala om den känslomässiga oro Emily hade känt hela natten. Men det som väntade henne i huset i Sunset Harbor var den vackra mörka eken, himmelssängen som hade varit i sovrummet, den som hennes föräldrar hade delat i lyckligare tider. Tanken om att ha hela den för sig själv var övertygande.

Trots himlen hotade med snö beslutade Emily att inte ta motorvägen hela vägen till Sunset Harbor. Hennes pappa hade varit förtjust i att köra den mindre använda vägen - en serie broar som spänner över ett flertal floder som strömmar ut i havet runt den delen av Maine.

Hon lämnade motorvägen, lättad över att åtminstone sakta ner hastigheten. Vägarna kändes mer förrädiska, men landskapet var fantastisk. Emily tittade upp på stjärnorna när de blinkade över det klara, gnistrande vattnet.

Hon höll sig på Route 1 alldeles längs kusten och öppnade sig för den skönhet den hade att erbjuda henne. Himlen vände sig från grått till svart och vattnet återspeglade bilden. Det kändes som att hon körde genom rymden och in i oändligheten.

På väg mot början av resten av hennes liv.

Sliten från den oändliga körningen, kämpande med att hålla sina trötta ögon öppna, piggnade hon till när hennes strålkastare äntligen lyste upp ett tecken som berättade för henne att hon kom in i Sunset Harbour. Hennes hjärta slog snabbare av lättnad och förväntan.

Hon passerade den lilla flygplatsen och körde över bron som skulle ta henne till Mount Desert Island, och kom plötsligt ihåg, med en smäll av nostalgi, av att sitta i familjebilen när den körde över just den här bron. Hon visste att det var bara tio mil härifrån till huset, att det skulle ta henne inte mer än tjugo minuter för att nå sin destination. Hennes hjärta började bulta med spänning. Hennes trötthet och hunger tycktes försvinna.

Hon såg det lilla trämärket som välkomnade henne till Sunset Harbour och log mot sig själv. Höga träd fanns på båda sidor av vägen, och Emily kände sig tröstad över vetskapen att de var samma träd som hon hade tittat på som barn medan hennes far körde längs denna vägen.

Några minuter senare körde hon över en bro som hon kom ihåg att hon promenerade längs som barn en vacker höstkväll, med röda blad krasandes under hennes fötter. Minnet var så levande att hon kunde föreställa sig de lila ullvantarna som hon hade på sig när hon höll i sin pappas hand. Hon kunde inte ha varit mer än fem år, men minnet var lika tydligt som om det var igår.

Många minnen tog sig in i hennes sinne när hon passerade fler saker längs vägen - restaurangen som serverade fantastiska pannkakor, campingen som skulle fyllas med scouter hela sommaren, den enkelspåriga vägen som ledde ner till Salisbury Cove. När hon kom fram till skylten för Acadia National Park log hon och visste att hon bara var två mil från slutdestinationen. Det såg ut som om hon skulle nå huset i tid; snön började precis falla och hennes slitna bil var förmodligen inte rustad för en snöstorm.

Som på en signal började hennes bil släppa ut ett konstigt ljud från någonstans under motorhuven. Emily bet sig i läppen av ångest. Ben hade alltid varit den praktiska, den pilliga i förhållandet. Hennes mekaniska färdigheter var få. Hon bad för att bilen skulle hålla ut den sista milen.